Tvillingsystrarna slog klorna i mig och jag kom inte loss. Denna berättelse om två systrars separata liv, det ena i ett socialistiskt Holland, det andra i ett fascistiskt Tyskland, visade sig vara mer spännande än den mest spännande kriminalroman. Men så handlar den också om brott, om de grövsta av brott.

Romanen börjar förrädiskt konventionellt. Två äldre kvinnor råkar befinna sig på samma kurort, det belgiska Spa. Den ena är holländska, den andra tyska. De är olika också till utseende och temperament, den ena är mörk och inbunden, den andra ljus och ut­agerande. Vem kan tro att de är systrar? Knappt de själva, där de vandrar omkring i Spa, på en teaterscen, där kulisserna består av byggnader och minnesmärken som berättar om Europas svarta historia. Hälsotemplen bildar den nödvändiga kontrasten.

Under dessa ändlösa vandringar och under de utdragna mål­tiderna på stadens kaféer och restauranger, där äppellikören Ratafia de Pommes långsamt bryter ner muren mellan dem, kommer systrarna allt närmare varandra. Lotte, som förlorade sin judiske fästman i Buchenwald, bjuder störst motstånd. Att Annas make, SS-officeren, blev itusliten av en artillerigranat i Eifelmassivet är en helt annan sak, envisas hon.

Tessa de Loos roman har många skikt. Under de världar som återspeglas i de båda systrarnas olikfärgade linser ligger den ofrånkomliga diskussionen om ont och gott, om individuell och kollektiv skuld, därunder borrar sig frågan om det selektiva minnets tillförlighet ner mot den existentiella frågan ”Vadan och varthän?”

Det selektiva minnet: i det tidiga 1900-talets Laterna magica skjuts plåtar in och åskådaren måste själv fylla i tomrummet mellan dem. En plåt visar en likkista. Den står i en soffa. Treåringarna Anna och Lotte sitter på kistan och sparkar med trånga svarta lackskor. De väntar på modern, de vet inte att hon ligger i kistan.

Plåtarna fyller samma funktion som broderierna i Anita ­Salomonssons ”Vattenbärerskan” och korsordet i Christer Erikssons ”Handens hjärta”, några andra av höstens romaner. De konkretiserar där ett resonemang, en analys hade dödat poesin.

Till ”Tvillingsystrarnas” förtjänster hör det ”personregister”, som avslutar boken. När läsaren går vilse bland alla namn hittar hon med hjälp av kartan snart tillbaka till den rätta stigen igen.

Översättaren Per Holmer har lyckats väl med att överföra det kärva nederländska språket till doftrik svenska. Han har också fyllt i lexikala luckor med ord som ”gömling” och ”lungsotarstuga”. Gömlingar kallades de judar som räddades till livet av ­Lottes holländska familj.