För tjugo år sedan gav Toni Morrison ut ”Beloved”, det verk som mer än någon annan av hennes tio romaner anses ha kvalificerat henne för 1993 års litterära Nobelpris. ”Älskade”, som den hette när den förelåg på svenska 1988, var en kraftfullt timrad släktroman om de svartas slaveri med symboliska dimensioner, sammanflätad med en poetisk saga om historiens makt över människosjälens upplevelse av verkligheten.

Täta språng i minnet och i tiden, på ett lyriskt språk med osedvanligt stark lyskraft, var Morrisons litterära metod alltifrån debuten med ”Solomons sång” år 1977, och den är alldeles oförändrad i den nya romanen ”En välsignelse”. Detta är en uppföljare som snarast kan beskrivas som en sorts senkommen inledning till ”Älskade”, och liksom denna synnerligen kompetent översatt till svenska av Kerstin Hallén.

Dess handling, som ligger bortåt hundra år före ”Älskade”, skildrar den tid då slaveriet ännu inte hunnit etableras som nationellt system och då de tidiga invandrarna från Europa ännu är i färd med att sprida sig över landet. Toni Morrison har som huvudperson valt att berätta om en ung holländare, Jacob Vaark, som blir ägare till en liten farm i Virginia.

Där kommer han i kontakt med slaveriet genom att ta emot slavflickan Florens som delbetalning för en skuld av en portugisisk tobaksodlare – detta trots att han för egen del djupt föraktar människohandeln.

Det är framför allt porträtten av kvinnorna på Jacobs farm som skänker ”En välsignelse” dess beundransvärda styrka som människoskildring. Förutom den unga Florens, som har ”en slavs händer och en fin portugisisk dams fötter”, är det Jacobs hustru Rebekka, som en gång skeppades över från England för att bli maka åt en okänd man – i detta fall med lyckligare resultat än någon kan ha rätt att räkna med. Dessutom är det en svårt skadad flicka kallad Sorg och indiankvinnan Lina som har förlorat alla de sina i smittkoppor. Till sist är det Florens mor som för romanläsaren avslöjar vad dottern aldrig fått veta: varför hon till synes rent affärsmässigt blivit bortlämnad som slav, fast det i själva verket var för att räddas från ett långt värre öde än så.

Historien om slaveriet förblev som bekant i det längsta ett egendomligt svårhanterligt ämne i den amerikanska skönlitteraturen, något som genom tiderna åtskilliga iakttagare har förvånat sig över. En förklaring kan givetvis vara svårigheten att skapa en psykologisk komplikation när det moraliska perspektivet är så bokstavligen svartvitt.

Att Toni Morrison lyckas behandla det med så påfallande konstnärlig styrka beror uppenbarligen främst på hennes medvetande om att det är både i själva språket och i fantasins hemliga kraftkällor som berättarkonsten måste hämta sin näring.

Det är antagligen den mest trovärdiga förklaringen till att hon talar mer direkt till våra känslor och sinnen än de flesta romandiktare i samtiden, skrev jag om ”Älskade” den gången då det begav sig. Och det är ett omdöme som det känns mycket bra att med gott samvete kunna upprepa.