För några år sedan lanserades en ny svensk deckarförfattare i Tyskland. Författaren hette Åke Smedberg (född 1948) och hans första försök i genren, ”Blod av mitt blod”, hade onekligen en viss framgång. Sympatiskt nog skrev Smedberg om Uppland, ett svenskt vardagslandskap, där uppgörelserna följde modellen ”i de lugnaste vattnen...” och där replikerna rullade upp det förflutna på ett både trovärdigt och kraftfullt sätt. Till och med den lilla orten Rimbo blev ett knappnålshuvud på brottets karta.

Den nya romanen Jag är inte den du ser utspelas i Mellannorrland. Det är ett starkt och tätt relationsdrama Smedberg skrivit. Här finns inte mycken plats för lugnare andhämtning. Berättelsen är tung av besvikelse och krossade förhoppningar som är givna ingredienser i den terräng av dimstråk, frusna älvfåror, regnvälling och mörka granar som Smedberg ger sina aktörer.

Kylan är avgrundsdjup. Här talar alla förbi varandra och den som inte kommunicerar förbannar sin hemort och sina grannar. En ständig kraftmätning pågår.

Det är inte så att det saknas anledning till ilska mot samhället, mot omgivningen, arbetsgivare, hustrur som går sin väg, svartjobbare som luras och själva blir lurade.

Snickaren Frank Westling som gjort ett svartjobb blir lurad på betalningen. Westling har inte många jobb i sikte, han tappar besinningen när han inte får den utlovade lönen, han ger sig på den som lejt honom. Han dödar nästan sin arbetsgivare.

I en parallellhandling slår hans styvdotters ångest ut i destruktivitet. Hon skär sig över hela kroppen. I ett sidospår dör ett barn i en bilolycka, ett annat räddas men får framtida men. Det ges ingen nåd eller försoning, berättelsen är en lång straffpredikan, där också offren läxas upp och får göra bot.

Åke Smedberg är en prisbelönad författare. 1990 fick han LO:s litteraturpris, som 1993 följdes av Aftonbladets litteraturpris. Han har uppmärksammats för sin förmåga att skildra människor i nöd. Hans prosa är ren, slipad, stämningarna väl avlyssnade. Men skuggornas värld är nära, det är som om Smedberg ibland inte riktigt orkar balansera berättelsens tyngder, göra sammanhangen tydliga. Det blir lite tungt och monotont ibland, mest för att mörkret är så obevekligt och kompakt. Smärtan, flyktbegäret, hämndlystnaden blir som ett enda tillstånd, en sorts omväg till berättelsens kärna: den att få vara den du är och att ses som den du är. Att inte räknas ut. Att räknas med. Att få vara en del av kollektivet och höra till.

Men här finns också en djup solidaritet med människor som lever vid sidan om uppdrag och förankringar. Tydligt visar Smedberg hur lätt det är att halka ur livssammanhangen och hur svårt det är att komma tillbaka.