Om samhällets olycksbarn, i detta fall hemlösa flickor i Stockholm, handlar Åsa Anderberg Strollos tredje ungdomsroman ”Hoppas”. Den belönades vid årets bokmässa i Göteborg med Svenska Deckarakademins pris Spårhunden, vilket är något förvånande. Jag skulle inte beskriva ”Hoppas” som en deckare.
Boken är skriven i samarbete med Rädda Barnen och Stadsmissionen. En viss roll i handlingen har också Enter, Stadsmissionens hjälpcenter för ungdomar i Stockholm, en av få ljuspunkter i flickornas tillvaro.
I berättelsens centrum står Jonna från Kolsva i Västmanland. Hon har gått ut första terminen på gymnasiet och jullovet väntar. Mamma ska vara ledig och fira jul med Jonna. Men som alltid sviker hon sitt löfte och åker till Mallorca med sin nya kille. I förtvivlan och ilska över en mamma som inte bryr sig och en mormor som dricker sig berusad rymmer Jonna till Stockholm. Hon hoppas få jobb i någon affär, men storstadslivet är skoningslöst. Det finns inget arbete för Jonna och inte heller någonstans att bo.
Med Jonna som ciceron tas läsaren med på en mörk vandring bland utslagna tonåringar. I dramatiskt uppbyggda kapitel får vi inblick i en miserabel tillvaro. Porträtten av Jonnas nya vänner blir en studie i övergrepp och övergivenhet. Alex, som flyttat arton gånger från fosterhem till fosterhem, gläder sig åt sitt jobb som strippa på en porrklubb. Elina sover i ett soprum, omgiven av en mängd gosedjur. Kriminalitet är en del av vardagen. Man stjäl sprit för att dricka och dämpa sin ångest. Man plockar åt sig kläder i butiker för att få något rent att sätta på sig.
Anderberg Strollo arbetar skickligt med kontraster. Ett julpyntat Stockholm, där glada människor ilar fram med välfyllda julklappskassar, speglar en värld utan oro för om det går att hitta någon sovplats till natten. Mitt i dysterheten lyser dock vänskapen mellan flickorna. En underliggande kritik av ett samhälle som väljer att inte se dem som befinner sig längst ner anas i denna socialrealistiska skildring av svensk nyfattigdom. Men kritiken skrivs inte ut med stora bokstäver. Det gör den bara än mer drabbande.
