Eva Einarsdóttir återvänder till Island och Reykjavik efter ett antal år i utlandet. Hennes skäl för hemvändandet är inte särskilt goda, hon har helt enkelt följt sin före detta pojkvän Hravn tillbaka, trots att det är rätt tydligt att han inte vill träffa henne. Man kan förstå honom, Eva har vid det här laget i sitt liv få sympatiska drag kvar, och trots att hon är fixerad vid tanken att Hravn är hennes livs kärlek föraktar hon hans svaghet, mänsklighet.
Det är ett klaustrofobiskt litet samhälle som Eva kommer tillbaka till, där varje plats påminner om tidigare händelser och man aldrig är mer än en promenad från att stöta på någon gammal bekant. För Eva, vars eskalerande drickande väcker paranoida tankar, är det en mardröm: här finns så få människor att de alla rent bokstavligt skulle kunna vara del i en konspiration.
Isländske Steinar Bragis ”Kvinnor”, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2010, liknar en underhållande spänningsroman, men växer gradvis till något helt annat och mycket större. Sammanglidningen mellan olika lager av verklighet för tankarna till andra konstarter än litteraturen, som David Lynchs film ”Mulholland Drive”, eller varför inte Johann Heinrich Füsslis målning ”Mardrömmen”, som är ett av många konstverk som förekommer i romanen. Liksom i Füsslis verk är åskådaren på en och samma gång utanför kvinnan som drömmer och inne i hennes mardröm, som har antagit fysisk form i rummet omkring henne.
Bokens miljö är Reykjavik, men också den internationella konstvärlden, där Eva och Hravn hör hemma. Hravn har både hunnit bli konstnär och överge yrket för ett mer sansat arbete som webbdesigner, ”vilket var en fullkomlig kapitulation efter examen på konsthögskolan på Island, men förklädd till ett slags uppenbarande av konstens död”. Själv står Eva och stampar, har idéer om vad hon vill göra, men fastnar istället i det självstraffande drickandet. Konstens olika uttryck, dess mening och gränser på 2000-talet är en återkommande diskussion i boken, med utgångspunkt i den cyniske konstsuperstjärnan Joseph Novak, huvudaktör i gruppen Förintelsen, som tror på ”bombens rena form”.
Fast även konstvärlden tycks fungera som en symbol för något större, liksom den isländska pengafixeringen blir en bild för ett globalt förfall. Bragi gräver djupare och djupare i frågan om vad det innebär att vara en kvinna i en utseendefixerad, framgångshetsande värld, med glidande gränser mellan privat och offentligt. Reykjaviks klaustrofobi blir universell, en allomfattande känsla av att de ökande valmöjligheterna döljer en brist på verkliga alternativ till vårt sätt att leva. Att den ökade privata makten gör oss alltmer isolerade från varandra och därmed längre ifrån varje möjlighet till meningsfull förändring.
”Kvinnor” är en mörk och skrämmande berättelse. Stundtals tangerar Bragi den konstens sensationslystnad som boken kritiserar, men som helhet är romanen suggestiv och svår att släppa, griper liksom en mardröm tag om ens undermedvetna.
