Om man tar på allvar Julián Carax ord i Carlos Ruiz Zafóns roman ”Vindens skugga” (Norstedts, 2005), nämligen att ”böcker är speglar: i dem ser man det man har inom sig”, och kompletterar uttalandet med Anthony Burgess ”att döma en bok är mycket likt att döma ett liv…” (”Din tid är ute”, Brombergs, 1987), så befinner man sig som anmälare av Ängelns lek i en ganska delikat situation. Är det författaren eller läsaren som, enligt den mystiske Carax, speglar sig i texten? Och måste inte recensenterna gå varligt fram för att inte kränka och felbedöma det liv som författarna skapar i sina romaner? Hur finkänslig bör man vara mot en text på 586 sidor med två dödsfall per hundra, tio sammantaget, av vilka ett är naturligt, ett nästan naturligt och resten brutala mord? Vem, vilka är det som törstar efter blod och ond bråd död, frågar man sig ängsligt, de uttråkade läsarna eller den dödsfixerade författaren, som så gärna vill skänka oss litet ”spänning” – o, detta missbrukade ord! – i vår stackars trista, sega, västerländska tillvaro?
Efter den formidabla framgången med ”Vindens skugga”, en tillkrånglad men snabbt berättad historia i gotisk stil, kryddad med lagom av mänskligt lidande – skriven i Los Angeles där han arbetade som manusförfattare i Hollywood – fortsätter han att i ”Ängelns lek” beskriva sitt älskade Barcelona. Återigen möter vi dess gator och gränder, härliga och ruskiga byggnader, med ”de bortglömda böckernas gravkammare”, med den älskvärde herr Sempere i Sempere & Söners bokhandel och krogen Els Quatre Gats, De Fyra Katterna. Och när allt är på plats, släpper han dödshundarna lösa.
Det är för märkligt att inte vi västerlandets människor, i alla fall inte författarna, kan njuta av tillvarons skönhet utan död, mord, våld, perversioner och blodiga lakan som fond.
”Ängelns lek” är en historia med många självbiografiska inslag, men läsaren hoppas innerligt att hjältens, David Martíns, liv inte i alltför hög grad överensstämmer med författarens. Ett är dock säkert, att ”papper och bläck och tryckfärg”, att litteraturen, boken, skrivandet är livsnödvändiga för båda.
Davids barndom slutar tvärt när fadern, skjuten av okänd anledning och, som det sen visar sig av misstag, förblöder i sin elvaårige sons armar. Detta fatala misstag är helt nödvändigt för intrigens och hela historiens utveckling. Den ensamme gossen försörjer sig medan hans jämnåriga spelar kula, han börjar snart skriva, röner framgång, möter kärleken, olycklig förstås, och lurar döden gång på gång.
Boken är som intressantast när intrigen då och då tar ledigt från sitt evinnerliga vindlande, och unnar sig en stunds vila i något av husen Zafón beskriver med en sådan sakkunskap och inlevelse. Författaren förstår sig nämligen utmärkt på ett hus anatomi och psykologi, anar sig till och kan beskriva dess instängda själ, motsvarigheten till människornas som bebor dem.
Zafóns prosa gör sig bäst i dialoger, där är hans personager snabba i repliken, snärtiga och kvicka. Han skulle säkert bli en utmärkt komediförfattare. Ja, man önskar att hans nästa verk skulle bli ett konversant stycke för tre röster och bara ett spöke.
Översättaren Yvonne Blank har bakom sig över tusen sidor Zafón, bara detta en prestation utan like. Dessutom är översättningen av båda böckerna så felfria att man förundrar sig. Fast en sak skulle vara roligt att veta: lyser också i originalet ordet far med sin frånvaro ersatt av det infantiliserande papp a ?
