Schweiz utmärker sig inte direkt för sina omistliga författarskap. En Friedrich Dürrenmatt, en Max Frisch, en Robert Walser, kanske en Hermann Hesse (om man nu är generös och räknar honom som schweizare). Att Carl Spitteler tilldelades 1919 års Nobelpris, trots att ”han icke kunnat tillvinna sig lifligare sympatier inom Akademien”, förefaller mest som ett komiskt missöde.

En förklaring till alplandskapets brist på konstnärlig flora skulle möjligen kunna vara att man i det ordningssamma Schweiz av tradi­tion har låst in alla genier på dårhuset i Waldau. Här satt Robert Walser och flätade snören tillsammans med konstnären Adolf Wölfli och schackmästaren Hans Fahrni. Här satt också deckarförfattaren Friedrich Glauser, ett namn som i rättvisans namn bör läggas till den korta listan ovan.

Alla stämplades de som schizofrena av ett samhälle som inte riktigt visste vad de skulle göra av sina särlingar. Walser för att han var ett original rätt och slätt. Glauser för att han stal, ljög och missbrukade morfin. Båda blev de omyndigförklarade och inspär­rade genom den egna familjens försorg. Glausers far försökte rentav få sonen steriliserad.

Friedrich Glausers korta liv (1896–1938) var en enda serie rymningsförsök från olika uppfostringsanstalter, kliniker, fängelser och mentalsjukhus. Flera gånger försökte han begå självmord. Andra gånger flydde han landet. I början av 1920-talet tjänstgjorde han i främlingslegionen i Marocko, en grym erfarenhet som han senare skildrade i den hyllade romanen ”Gourrama” (1937). Han hankade sig fram som diskare i Paris och slet i kolgruvorna i Belgien. I Zürich gjorde han ett kort gästspel i dada­rörelsen.

Alla flyktförsök slutade med förnedrande återtransport till tukthuset. Han dog vid 42 års ålder, på dagen före sitt planerade bröllop. Gissningsvis till följd av sitt livslånga blandmissbruk av morfin, eter, hasch och opium.

Året därpå, 1939, filmatiserades hans första kriminalroman om överkonstapel Studer. Filmen blev en stor framgång och Glauser har sedan dess fått såväl en gata som ett prestigefullt deckarpris uppkallat efter sig. I dag kallas han ofta för den tyskspråkiga kriminalromanens fader.

När Glauser nu nyintroduceras på svenska sker det med två ­böcker. Den ena är Överkonstapel Studer från 1936, som förelåg på svenska redan 1938 och nu har översatts på nytt av Anna Bengtsson. Den andra, Morfin, är ett fylligt urval självbiografiska texter, brev, läkarutlåtanden, noveller, opiumfragment och dårhusskisser, med ett suveränt förord av Peter Handberg. Insiktsfullt och med självklar psykologisk blick beskriver Glauser här missbrukets och utanförskapets helvete.

Till skillnad från en Jean ­Genet eller Michel Leiris romantiserade Glauser aldrig sitt utanförskap. Inte heller försökte han klä upp det i en sirlig språkdräkt. Glauser skrev om världen sådan han såg den, rättframt och okonstlat skildrar han sitt liv på samhällets botten bland småtjuvar och luffare, legionärer, narkomaner och dårhushjon.

I botten av detta finns ett djupt känt humanistiskt patos, ett vittnesmål om allas likhet, olikhet och utsatthet. Sammantagna utgör texterna en protest mot en ­inskränkt borgerlighet och en svidande kritik av det repressiva samhällets tvångsmedel och förtryckarmekanismer, där faderns skägg blir själva sinnebilden för auktoritet och maktspråk. Glauser underkastades psykoanalys i förvaringen och hatkärleken till Freud går inte att ta miste på.

I en autentisk polisrapport från 1920 kan man läsa att en viss ”kommissarie Studer” tog upp jakten på och grep den ”allmänfarlige patienten Glauser” då denne med hjälp av ”ett okänt fruntimmer” rymde från sinnessjukhuset Holligen i en droska. Vad de samtalade om under återtransporten vet vi inte, men Studer gjorde uppenbarligen intryck eftersom Glauser senare förärade honom huvudrollen i sina fem kriminalromaner om den luttrade, allt genomskådande konstapeln med samma namn.

”Överkonstapel Studer” är berättelsen om en skuldsatt gård­farihandlare i bonvax och kaffe som en dag hittas rånmördad i skogen. En ung före detta kåk­farare erkänner utan omsvep mordet och stadspliten Studer kallas till den idylliska alpbyn för att sköta förhören.

Det till synes enkla fallet visar sig snart vara betydligt mer komplicerat, då Studer börjar gräva i bybornas hemligheter och avslöjar den schweiziska folksjälen som ett koncentrat av låghet, slughet, snikenhet och desperation.

Driven av en närmast manisk sanningslidelse är det mindre en mördare än människorna i hans omgivning som Studer söker avslöja. ”Fakta”, säger han på ett ställe, ”intresserar mig mindre än luften som de här människorna har levt och andats i... Förstår du? Småsakerna, som ingen lägger märke till, men som i själva verket belyser hela fallet.”

Det är också de små detaljerna som Glausers förtätade stämningsmåleri bygger på. Pinglande butiksklockor, stinkande cigarrer och simmig surkål utgör stor del av bokens mörka charm. Handberg jämför Studer med Georges Simenons kommissarie Maigret, och visst ligger det något i det. Intrigen och gåtan spelar här en mindre roll än miljöskildringen och den nyanserade psykologin.

Men man vill också påpeka likheten med namnen och landsmannen Dürrenmatt. I synnerhet dennes mästerverk ”Kommissariens löfte” från 1958 (som Sean Penns suggestiva film ”Löftet” med Jack Nicholson i huvudrollen bygger på) torde stå i stor skuld till Glausers roman. Här finns samma febriga besatthet, den paranoiska känslan av dunkla innebörder och dolda samband utan slut.

Enligt förlaget lär fler Studer­översättningar följa. Jag ser mycket fram emot dem.