I det sista kapitlet av Jane Austens ”Stolthet och fördom” har allt ordnat sig till det bästa – för de dygdiga. Elizabeth Bennet har fått sin mr Darcy, hennes syster Jane har gift sig med mr Bingley, de lyckliga paren har dragit sig tillbaka till sina gods och de vulgära eller omoraliska släktingar som kunnat hota den högvälborna lyckan har försvunnit från horisonten.
När PD James plockar upp berättelsetråden i ”När döden kom till Pemberley” har det gått sex lyckliga år, men nu hotas harmonin – ett mord begås på familjen Darcys ägor och händelsen innebär inte bara en påminnelse om mörkret utanför herrgårdens fönster utan också att pinsamheter ur det förflutna kommer upp till ytan.
Fortfarande är det stolthet och fördom som driver berättelsen, och när James tar detta persongalleri som är välkänt och nästan utslitet genom alla filmatiseringar och placerar det i en deckarintrig, då utgår hon från att vi, hennes läsare, är bekanta med personernas fel och företräden. Alltså är Darcys stolthet, Elizabeths impulsivitet, hennes syster Lydias ytlighet och Lydias make Wickhams hållningslöshet förutsättningar som inte behöver förklaras.
Vad personerna däremot får i James vidarediktning är en fördjupning: Darcy är stolt men också blyg, osäker och stelbent, den varmhjärtade Elizabeth är inte okänslig vare sig för sin makes rikedom eller för en lockande halslinje hos en annan man. Och wicked Wickham som saknar skrupler och som ständigt skapar elände för sin omgivning, kanske är han produkten av en kärlekslös barndom? Vår tids psykologi möter 1700-talets, dock utan att samtiden tar över – ”När döden kom till Pemberley” är mer Austen än James.
Här kommer PD Jameslite prudentliga stil till sin rätt och hennes sätt att undvika raffel känns också kongenial. Om Jane Austen hade skrivit en deckare skulle den nog ha sett ut just på det här sättet.
Och visst är det behagligt att makligt promenera tillsammans med dem båda genom detta gröna England av år 1803, befolkat med lojala bönder, hyggliga kuskar, godhjärtade nannies och äkta gentlemän.
Med en blinkning placerar James in personer från två andra Austenromaner i sidointriger, ”Övertalning” och ”Emma”, kanske för att påminna om hur liten Austens litterära värld egentligen var. Tre eller fyra familjer i en by på landet ansåg hon ju själv vara ett fullt tillräckligt material. Jane Austen ifrågasatte aldrig det hierarkiska och hårt styrda samhälle hon skildrar och James gör det inte heller, detta är fortfarande den bästa av världar. Dygden segrar alltjämt. Och har man ett svart får i familjen som hotar friden kan det ju alltid skeppas iväg till kolonierna.
