”Utan åthävor” är uttrycket som kommer för mig när jag läser Elin Boardys debutroman Allt som återstår. Det låter kanske inte så upphetsande, men för mig är det här en roman som överraskar just genom sitt dämpade anslag. Det tycks mig som att lågmäldhet börjar bli en sådan ovanlighet i vår tid att det är just genom stillheten man idag verkligen förmår att slå med häpnad.

Elin Boardy har skrivit en fin debutroman som vid första anblicken inte tycks göra så mycket väsen av sig; ja, en bok av det där slaget som helt riskerar att gå förbi en ouppmärksam läsare. ”Allt som återstår” kräver koncentration, inte för att den är komplicerad eller svårläst, utan för att dess nyanser är knappt skönjbara, tecknade med små, fina hand­rörelser.

Det finns en påfallande stilistisk mognad och konsekvens i Elin Boardys prosa – ett genomgående stildrag är till exempel oavslutade meningar, liksom hejdade mitt i som oavslutade tankar, tankar som av olika anledningar inte behöver eller vågar tänkas till slut.

Men även dessa lätt språklaborerande utvikningar från den i övrigt rena och lätt ålderdomligt doftande prosan smyger sig på liksom från sidan.

Därtill är det en otidsenligt traditionell roman, både i det episka anslaget och miljön. Ett slitsamt bondeliv i bohuslänskt landskap runt förra sekelskiftet, kan det verkligen vara något för vårt samtidsfixerade litteraturklimat?

Berättelsens huvudperson heter Emma, och hon är dottern som blev kvar hemma på gården när syskonen flyttade hemifrån – till Amerika eller bara till någon annan stad. Hon förförs av familjens dräng Emil, blir med barn, gifter sig och föder sex barn. Tillsammans sköter de det lilla jordbruket, lever ett strävsamt liv med vardagliga vedermödor.

Det är i de små, detaljerat beskrivna skedena som Emma blir verkligast för oss; i svartsjukan på handlarens fru Bärta, eller i den nära relationen med vännen Magda. Eller i den kris som avslutar romanen.

Emma är ett typiskt svenskt kvinnoliv. Vi har läst om henne förut, hon är närmast en arketyp i såväl den svenska litteraturen som i det svenska bondesamhället.

Men Elin Boardy har inte velat göra sin Emma till en symbol utan en människa. Låt vara en människa som inte är helt lätt att komma inpå livet. Emma sluter sig för oss, och den osynliga berättaren gör klart att hon inte vet mer om Emma än vi som läser om henne.

Först på slutet, då hennes situation leder till ett sammanbrott som för henne till ett mentalsjukhus, träder hon fram ordentligt och visar starkare färger. Det är aningen överrumplande med en sådan förtätad dramatik på bokens allra sista sidor. För även om jag till större delen uppskattar Elin Boardys lågmäldhet så måste jag ändå säga att de problem som finns i romanen främst har med tempo och temperament att göra. Det stillsamt registrerande sinnelaget, den sakta lunkande handlingen leder till en viss monotoni i några partier. När den avslutande dramatiken slutligen kommer överrumplar den nästan i sin styrka.

Det är länge sedan jag läste en kris beskrivas så intensivt, och ändå så anspråkslöst. Jag hade gärna sett det partiet mer utvecklat, det är för viktigt för att slumpas bort på några sidor.

Men kanske är det bara ännu ett sätt för Elin Boardy att lägga sig tätt intill sin huvudperson: Emmas ”verkliga” liv slutar precis så tvärt, där och då.