Det bär mig emot att säga det, men jag kan inte annat: Lena Andersson är en modig författare. Vilket noga taget är ett fattigdomsbevis, ett sorgesamt kvitto på att vårt samhälle åter är på glid ner i den mörka grop där envar som ifrågasätter Gud och hans profeter måste uppbåda just mod.
Den som kritiserar de heliga skrifternas förtryckande diktat, och bedömer alla löften om liv efter döden som bondfångeri, bör i vår förment upplysta tid bereda sig på hårda tag. Det räcker med att presentera sig som ateist, något som för bara ett par decennier sedan föranledde på sin höjd en axelryckning. Nu blir man kallad fundamentalist – som vore idealet en diffus och fluffig tro på något ingen orkar formulera.
Religionen var i Sverige länge mest privat, ungefär som poesi, men tar nu allt större plats i offentligheten. En del av detta kan tillskrivas den islamism som ibland slår över i hot och våld, men också andra gudalärors uttolkare verkar för att styra vad som borde vara politik. Konfessionen kan kvitta; Lena Andersson, romanförfattare, dramatiker och kolumnist, nagelfar dem alla.
Nu har hon samlat några av sina mest hyllade och utskällda texter i boken ”Förnuft och högmod. Krönikor, artiklar, pjäser”. Här finns också hennes beryktade sommarprogram i radio, i vilket Judas Iskariot slutligen får nog av den själviskt maktfullkomlige sektledaren Jesus från Nasaret.
Om jag minns rätt höll klagomuren på att rämna den gången, och antalet anmälningar till radionämnden slog alla rekord. Beväpnade säpovakter behövdes visserligen inte, för det var inte Koranen hon läst, utan Bibelns evangelier. Om det istället hade varit profeten Muhammed som fått utstå en kritisk närläsning hade Andersson kanhända fått inrätta sitt liv efter lika oacceptabelt snäva ramar som den ständigt mordhotade konstnären Lars Vilks.
Ändå blev domen hård över detta sommarprogram, som strax kom att räknas till den svenska religionskritikens klassiker.
Lena Andersson liknar Ingemar Hedenius i det att hon framhåller vikten av intellektuell disciplin också i debatter om religiösa spörsmål, och hon visar gång på gång hur liberala teologer och deras ljumt icke-troende försvarare lutar sig tillbaka i det oklara tänkandets mjuka fåtölj, verbalt beväpnade blott med rappakalja och fikonspråk.
Nytt sedan Hedenius dagar är dock det hos Andersson ständigt återkommande, ovillkorliga kravet att flickor och kvinnor ska äga samma frihet som pojkar och män att välja sin väg i livet. De kyskhetsnormer som nu råder i vissa svenska subkulturer, utgående från fäders och bröders heder, fanns knappt på 1940- talet, även om den teokratiska sexismen som sådan är gammal.
Texternas polemiska udd är sällan vänd mot prästerskapet, utan oftare mot myndigheter, politiker och intellektuella som bidrar till att förstärka detta religiöst sanktionerade könsförtryck. Särskilt visar hon hur postkolonial kulturrelativism lätt blir en fälla – för flickor mest – fastän tankegodset som sådant kan kasta ett förklarande ljus över samhällets maktrelationer.
Poängen är att man måste hålla flera tankar i huvudet samtidigt, delvis motstridiga, och inte ge efter för rädslan att bli kallad något man inte är. I det avseendet är Lena Andersson knivskarp. Den goda viljan att stävja främlingsfientlighet, menar hon, missar målet om fältet lämnas fritt för sverigedemokrater och rasister att framföra berättigad kritik.
Jag får intrycket att författaren i någon mening står nära Socialdemokraterna, vars kris hon ser fördjupas av undfallenhet i frågor som dessa. Dock står hon inte närmare partiet än att hon kan tvivla på Lisbet Palmes uppsåt i makens mordutredning, vilket väl är ungefär den grövsta hädelsen som tänkas kan i den miljön. Detta är bokens enda tidigare opublicerade text. Kanske för att ingen redaktör har velat se den i tryck. Det kan man i så fall förstå. Anklagelserna är häpnadsväckande hårda.
Allt i ”Förnuft och högmod” handlar således inte om gudstro. Möjligen ryms lite för mycket. De absurdistiska pjäserna hade gjort sig bättre i en separat volym, och somligt rörande monarkin, skolpolitik och annat faller något ur ramen. Till syvende och sist är det kritiken av religionernas växande roll i det civila samhället som gör boken värdefull. Ja, nödvändig.
Jag skriver dessa rader i Mendoza, Argentina, ironiskt nog i en palatsliknande villa som till nyligen användes av det hemliga brödraskapet Opus Dei. Mäktiga män bodde här och bad sin Gud om kraften att bevara status quo. Flickorna i trakten gifter sig tidigt, och de får som regel många barn. Sällan utbildning. Kyrkan vill ha det så.
