Enligt min mening är ”Gregorius” av Bengt Ohlsson en av det här sek­lets mest överskattade svenska romaner; inkännande och för all del en festlig och djärv bokidé, en litteraturhistoriskt stimulerande utgångspunkt, men en artificiell och parasitär text; städad och motståndslös. Det är föga förvånande att den belönades med ­Augustpriset.

Hennes mjukaste röst heter Ohlssons nya roman, och det kan man väl säga att den i mångt och mycket har de förtjänster som ”Gregorius” inte har, den är fräsch, otyglad, prövande, samtidigt som den inte har de förtjänster som ”Gregorius” har, och då tänker jag närmast på stadgan och den språkliga fattningen, som kommer av den söderbergska stärkkragen. Det var min förhoppning att Ohlsson kanske skulle ha tagit intryck av Hjalmar Söderberg, och tuktat sin yviga prosa, undanröjt alla otympliga liknelser, lättköpta igenkänningar och snedflinande sarkastiska exemplifieringar för gott, men icke, i ”Hennes mjukaste röst” för Ohlsson pennan med kursiv det vill säga vardaglig och flygande stil.

För sovrandets ädla konst tycks han inte hysa någon kärlek, den här författaren låter alla hugskott vara med. Igenkänningar och sarkastiska exemplifieringar är bland det billigaste som finns inom litteraturen, det är sådant som ståuppkomiker lever på, och helgkrönikörer kanske. ”Gubbar från fyrtio och uppåt. De kommer västerifrån någonstans. De kan verka städade när de kommer in, men sen är det alltid någon som upptäcker jukeboxen och bläddrar fram Bon Jovi, och sen är det igång. Några omgångar senare är det ‘Fight for your right to party‘, med allsång och allt”. Dylikt och andra sorters ironiskt utformade iakttagelser kan väl komma till sin rätt i små doser, men ingalunda sida upp och sida ner.

Den inkännande, nyfikna blicken har han emellertid kvar, samt den som jag uppfattar det genuina omsorgen om trasiga människor. Huvudpersonen är en medelålders kvinna vid namn Karen, hon bor i Nova Scotia, och det är förbryllande det där, att Ohlsson förlagt handlingen dit, jag kan inte riktigt förstå varför, men det gör inte saken sämre, det är snarare spännande. Karen vaknar upp i en sjukhussäng: vanvettig av svartsjuka och med mobiltelefonen i ena handen har hon kört av vägen, döden har flåsat henne i ansiktet, efterlämnat ett ärr, plockat med sig några tänder ur överkäken. Konvalescensen blir en både kroppslig och själslig sådan, hon ömsom tröstar sig själv med sin ”mjukaste röst”, och ömsom plågar sig själv, framför allt med minnet av Richard. Så heter skitstöveln som stack med en ­annan, och förvandlade Karen till en kvinna på gränsen till kaninkok (efter Glenn Closes skräck­injagande rollfigur i ”Fatal attraction”, hon ligger med en gift karl och när hon sedan blir dumpad demonstrerar hon sitt vansinne genom att koka familjens kanin; en oförglömlig filmscen.)

Karens barn hjälper henne på ­benen, men deras ansikten är ­undanglidande, förgrämda, de är alltjämt unga fast insnärjda i mer eller mindre destruktiva relationer, de speglar sin mor, och hon ser det, men kan inte göra något åt saken. Det finns en punkt i ­livet då förbindelsen med det oändliga tar slut och förbindelsen med det ändliga tar vid, det är då man inte är ung längre, och den insikten genomsyrar allt vi tänker och säger och gör, som Karens väninna uttrycker saken.

Inga fler män, det är vad Karen bestämmer sig för, hon håller till godo med en liten hund (På en överraskningsfest som vännerna anordnar får hon ett paket, och jag tänker låt det inte vara en hund, låt det inte vara en hund – men en hund är det.) samt en mintblå gummilem som hon beställer på nätet, och gamle Teiresias (den grekiske siaren som var både blind och tvekönad) hade inte kunnat skildra den vibrerande älskogen med större inlevelse, det är på pricken eller snarare på punkten så där sensuellt och varsamt som det framgår av damtidningarnas spalter att alla kvinnor vill ha det.

Bestående och sammanhållande kärlek framstår mest som en dum dröm: Rita, som låg i Karens sjukhussal, förälskar sig i män som hon träffar på nätet, och gör slut med dem – utan att ha mött dem IRL, som det kallas. Det är en hjärtskärande bild av den moderna ensamheten, och när vi talar om detta är Ohlsson inte beredd att göra några kompromisser: så här kallt kan det vara, som en vass vind i Nya Skottland.