”Fotograferingens vackra historia” är inte en roman som snällt och hjälpsamt öppnar sig för läsaren. Tvärtom går den framåt i sitt eget tempo utan att vänta på någon annan och utan att förklara sina förehavanden. Den är kompromisslös, den säger något i stil med: ”passar det inte så får det vara”. I gengäld är Péter Nádas en författare som håller hela den europeiska litteraturtraditionen i sin hand, han skriver i ett rum fullt av ekon, röster, klanger. Och om man känner sig hemma där är också denna roman en välbekant plats, trots gåtfullheten som tvingar och lockar läsaren att följa med utan att fråga varför, hoppande från bildtuva till bildtuva.
Bild nummer ett: en helikopter flyger över staden, tittar in genom fönstren, ser en ung man i ett vindsrum, letar efter någon annan, blir allt mer irriterad när den inte finner vad den söker. Nästa bild: en katt som den unge mannen fotograferar, nästa bild: nu är vi i den unge mannens rum. Strax därpå är vi på ett fält där en ung kvinnlig fotograf just ska lyfta för sin första ballongfärd.
Helikoptern återkommer i slutbilden där den äntligen funnit det den sökt, en kvinna infrusen i ett isblock, men mellan dessa punkter ryms en historia som utspelar sig i förfluten tid, med andra sorters farkoster: luftballonger och hästskjutsar. Här finns också vinterträdgårdar, lådkameror, skogvaktare, tjänsteflickor, kadriljer i balsalar. Man blandar in franska och tyska fraser i samtalen. Det är kanske tidigt 1900-tal.
Den kvinnliga fotografen heter Kornélia och är en sorts markör för denna centraleuropeiska förkrigsmiljö, en rik och instängd familjeflicka som lider av verklighetsförlust och uttrycker den i mystiska sjukdomsanfall. Endast genom kamerans öga ser hon klart, bara det som fixerats på bild kan hon tro på. Tillsammans med sin sällskapsdam skickas hon till en lantlig kurort där en förförisk-demonisk chefsläkare behandlar hysteri med starkt erotiskt färgade maktmetoder. Det finns ytterligare två män i hennes liv, baronen som vill gifta sig till hennes förmögenhet och den unge fotografen från vindsrummet, men om denne Károly verkligen existerar i sinnevärlden är oklart. På sjukhuset möter hon patienten Carl, som liknar, övergår till att bli eller hela tiden har varit Károly. Verkligheten är inte självklar ens för de friska.
I denna drömlika förflutenhetsvärld talar många röster; somliga hör till det yttre, andra är tankens röster, några vet man inte riktigt var de kommer ifrån, en är en lätt pastischerad allvetande berättarröst. Men allt är mättat med betydelse. Jag menar det bokstavligt: här finns inte en rad som bara slappt vänder lite på språket för att fylla ett tomrum, minsta bisats innehåller en ledtråd. Det är som om Nádas skulle ha skrivit en 500 sidor tjock roman om dessa människor och sedan skurit bort nästan allt så att bara nyckelorden blir kvar, rösterna som talar utan att man vet vem de tillhör, bilderna som detaljskarpt bildar bakgrund. Orden flyter fritt i rummet, historien svallar i en vågrörelse fram och tillbaka mellan de två helikopterscenerna. Vid andra och tredje läsningen hittar jag nya nycklar, vid en fjärde skulle jag sannolikt hitta ännu fler. Och samtidigt frågar jag mig själv vad allt detta betyder och om det finns en betydelse utöver den jag har försökt beskriva.
Den frågan kan ibland vara litteraturens förbannelse. Nádas vackra roman är som ett stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit med om.
