Med spetsen av den alltjämt blankpolerade stöveln rullade han henne ner i diket. Han gjorde en tveksam gest mot revolvern han bar i bältet, men ryckte på axlarna. Synd att ödsla en kula, snart skulle hon självdö. Sedan skyndade han sig att inta sin plats bland vaktmanskapet som föste några hundra uthungrade, frusna, intill döden trötta kvinnor fram mot nästa fabrik.

Ingen trodde längre på någon ”Endsieg”, spelet var förlorat. Ändå skulle alla fullgöra sina givna roller. Någonstans skulle det väl ändå finnas en fabrik som ännu inte var sönderbombad och där kvinnorna kunde göra en sista insats i rustningsindustrin.

Men hur var det egentligen? Sparkades hon verkligen ner i diket, eller föll hon bara ihop av utmattning och någon barmhärtig medfånge rättade upp henne, stödde henne några steg, tills hon själv kunde hålla takten i kolonnen: Links zwei drei vier, links zwei drei vier, links, links.

På sistone har det på Sveriges kultursidor hållits debatter om Minnet. Minnet ljuger, nej minnet talar sin egen sanning. Dina minnesbilder är förfalskningar, och möjligen även förtal. Den minnesbild du för till torgs är en skönmålning, medan mitt minne vittnar om den nakna sanningen i all sin stank och råa vidrighet.

Men finns det då inte någon absolut sanning? Till och med Goethe fick väl ge sig inför frågan om ”wie es wirklich gewesen ist”.

Ja, hur var det i verkligheten? Det beror väl på vems minne vi talar om. Maktens och bödelns minne är givetvis ett annat än offrets.

Kanske sparkade vakten inte alls ner mig i diket, utan lät mig ligga där jag fallit ihop. Kanske var hans/hennes stövlar inte alls så blankpolerade längre.

I mitt minne kommer de dock alltid att glänsa som sinnebilden av övermänniskans höghet och renhet. Så som min kropp minns det exakta stället som träffades av stövelspetsen. Kanske borde det kallas för ett ”symbolminne”. En minnesbild som så att säga förkroppsligade och inneslöt alla de hugg, slag och sparkar min kropp nästan dagligen hade utsatts för.