Norges allra första idrottsförening grundades år 1855 av den österrikiske bokbindaren Joseph Stockinger. Resten är historia. Numera är Norge hurtbullekulturens själva epicentrum, varför ingen torde förvånas över att huvudpersonen i Erlend Loes nya roman är en snedseglad koryfé från Gång- och motionsförbundet. Och eftersom Loes hjältar brukar ha idiotiska namn heter denne man Fvonk.

Han bor i en rymlig villa med utsikt över Oslofjorden och hela stan men besväras lika fullt av ensamhet, ruelser och tilltagande förföljelsemani. En typisk Loe-figur alltså, halvt apatisk, halvt på flykt från samhället. Hans kvinna har flyttat och dottern, som kommer på besök ibland, vill bara tala om hundar. Skidåkning och fotvandringar bereder honom ett visst nöje, annars inte mycket.

Så en dag börjar märkliga saker hända. Fvonk hyr ut ett par av rummen i villan, det ena till en mystisk man med stort lösskägg, och det andra till dennes två vänner, diskreta figurer som visar sig vara livvakter. Skägget visar sig i sin tur heta Jens, till yrket statsminister och sedan sommaren 2011 utbränd, i desperat behov av att komma bort från den politiska vardagens plikter.

Fvonk och Jens blir vänner, och eftersom Loes tragikomiska naivism är som den är beter de sig snart som tonåringar eller ännu värre. Super till och glor på Paradise Hotel eller samtalar håglöst om allt möjligt mellan miljöpolitik och konsistensen på sin avföring. Riktigt roligt blir det först när de besöker en alternativmässa där man sysslar med auratolkning, valmusik och vibrationer utgående från Stonehenge.

Som roman är ”Fvonk” inte mycket att lägga på minnet. Huvudpersonerna är visserligen hobbyanarkister av sedvanligt snitt, men ingen av dem kan riktigt mäta sig med Andreas Doppler, Anton von Borring och liknande hjältar från författarens tidigare böcker. Stilen är stramare nu, och intensiteten jämnare, men det hjälper inte.

Ett avgörande problem, som Loe själv berättade om när boken utkom på norska förra hösten, är att massakern på Utøya fick honom att försöka anpassa ett redan färdigt manuskript. Utøya nämns inte, men här och var förekommer liksom instoppade hänvisningar till det ”fruktansvärda” eller ”ofattbara” som inträffat sistlidna sommar. Det fungerar dessvärre inte särskilt bra.

Nu vore förstås ingen bättre skickad än Loe att i litterär form bearbeta fjolårets trauma, ty naivistens frihet är utan gräns, men här blir det bara en underlig halvmesyr. Troligen hade manuset vunnit på att lämnas i ursprungligt skick. Det eller omarbetas från grunden.

Förhoppningsvis tar Loe nya tag. Den österrikiske bokbindaren Stockinger, till exempel, är ett fynd för framtiden. I ”Fvonk” nämns han bara i förbigående, men hans otippade bana som organisatör av norska hurtbullar är ett lovande spår som kan leda mycket långt.