”Längtan efter fosterlandet! En / för länge sedan genomskådad sjuka!” Med detta patetiska utrop inleds Dubravka Ugresics nya roman Smärtans ministerium. Raderna är hämtade från en dikt av Marina Tsvetajeva och ger genklang i en berättelse som vrider sig kring den förlust av plats, språk och identitet som kriget på Balkan medfört. Det är en roman som palperar kanterna av ett sår, som avlyssnar sorlet ur en bräsch i det nutida Europa.
De personer vi möter i Ugresics roman har en gemensam utgångspunkt i det forna Jugoslavien, men den geografiska plats där de sammanstrålar är lokaliserad längre västerut. Till Amsterdam har den unga, kroatiska universitetsläraren i litteraturvetenskap Tanja Lucic anlänt från Berlin. Dubbelt separerad - från sitt hemland och sin man. Här har hon genom en väninna från Zagreb fått chansen att undervisa på den slaviska institutionen, men i ett ämne och ett
språk som är på väg att suddas ut.

De studenter som har sökt sig till hennes kurs - Darko, Selim, Meliha, Igor och de andra - är lika vilsna som sitt ämne. Var och en har sina specifika upplevelser att bära. Någon lämnade landet redan före kriget, någon strax efter dess utbrott; någon har fått familj och vänner dödade, en annan har till det yttre klarat sig helskinnad. Någon har serbiskt ursprung, en annan kroatiskt, eller bosniskt. Med dessa förutsättningar kommer undervisningen att avvika från den etablerade kursplanen. Den utvecklas till ett slags samtidsarkeologi: ett vridande och vändande på minnesspillror från ett sönderslaget land - skoldanser, bosnisk gryta, Tito på parad, tv-programmet ”Er undergivne medborgare” - som tecknar rotlöshetens varierade böjningsmönster.

Om berättaren till en början lyckas framkalla en om inte försonande så åtminstone uthärdlig situation i det melankoliska symposion hon arrangerat, anländer ändå sönderfallet till sist. Ett svek - oklart av vem - får henne att lägga om kursen och restaurera en ordning som både hon och hennes studenter bara kan uppleva som en brutal chimär mot bakgrund av den rådande situationen.
Ugresic låter sin text konfrontera nostalgin och den överväldigande känslan av förlust, såväl som de varierade försöken att rationalisera och hantera uppbrottets orsaker och verkningar. Effektivt tecknar hon också konturerna av ett Amsterdam under det sena 90-talet, med kaféer, kanaler, sexbutiker, diminutiva hus och allt.
Men den kanske viktigaste problematiken i hennes roman handlar om språket. Vilken betydelse har det för att förklara och förstå vad som hänt: ”För fan ursäkta, kamrat ett språk där man säger ”mitt barn sover som slaktat”. På alla andra språk i världen säger man att ett barn ”sover som en ängel””, som en av gestalterna i romanen utbrister i desperation. Hur ser den exilerades språk ut? Hur finner man de rätta orden, det rätta tonfallet, den rätta känslan? Och räcker språket överhuvudtaget till för att skildra dessa sammansatta
skeenden?
Sådana funderingar skuggar varje tankevändning i berättelsen, och de präglar personernas beteende. Så till exempel Igor, som valt att affirmera blandningen, hybridiseringen och osäkerheten, och spetsar sitt tal med ironiska amerikanismer.

Invävd i denna uppfordrande och plågsamma rannsakning av det förflutna finns även en kärlekshistoria, som erbjuder Ugresic en utgång ur smärtans ministerium (eller S/M, som bokens innerflik framhåller). Helt övertygande känns kanske inte denna avslutning, samtidigt som begäret och längtan efter en annan människa framstår som en viktig kontrapunkt i berättelsen som helhet.
När jag slagit ihop pärmarna till Ugresics nya bok, kryssar jag runt litet i föregångaren, ”Den ovillkorliga kapitulationens museum” (på svenska år 2000), som jag tyvärr inte har läst tidigare, men definitivt kommer att läsa nu. För även om jag inte skulle kalla ”Smärtans ministerium” för en häpnadsväckande litterär händelse, är det en fascinerande roman, som på ett prismatiskt sätt bryter det bländande ljuset från en samtida och mycket angelägen belägenhet.