När Israel–Libanon-konflikten bröt ut 2006 rapporterade Beirutbon och konstnären Zena el Khalil om den på sin blogg. Nu utkommer hennes ”Beirut, jag älskar dig” på svenska. Titeln är något missvisande: den som förväntar sig en skildring av staden Beirut och händelserna sommaren 2006 kommer att bli besviken. Inte heller innehåller boken särskilt mycket av politisk analys eller historisk översikt kring Beirut.
Här handlar det istället om en högst personlig, kronologiskt uppbruten och fragmentarisk berättelse om el Khalils nuvarande liv och hennes två tidigare. I den engelskspråkiga utgåvan är undertiteln ”A memoir”, medan de svenska förlagstexterna beskriver boken som el Khalils första roman, vilket är helt i linje med de senaste årens svenska genreförvirring.
Man kan se textens splittrade stil som ett uttryck för ett postmodernt liv i en globaliserad värld. Och en självbiografi utan kärna är kanske det som bäst representerar en människa av libanesiskt ursprung som växt upp i Nigeria, befann sig i New York den 11 september 2001 och har försökt skapa ett hem i Beirut under större delen av sitt vuxna liv.
Formen blir ett sätt att hantera förluster och våld, att låta dem ta plats i livsberättelsen utan att ta över den helt, låta vardagshändelser få samma betydelse som katastrofer. Samtidigt försvårar formen för den genomsnittliga svenska läsaren, här får man själv foga ihop inte bara berättarjagets liv utan också den storpolitiska kronologin utifrån textens pusselbitar.
Zena el Khalil beskriver tiden i Libanon efter inbördeskriget och innan sommaren 2006 som delvis idyllisk, men också som en tid av tomhet. Då festande, droger, shopping och meningslöst sex dolde det faktum att man som land inte hade så värst mycket framtid att se fram emot. Skildringen av författarens tid i Beirut och New York under 90- och 00-talen berör starka ämnen men håller sig på ytan av allt, lika mycket som det glättiga levnadssätt boken beskriver.
”Beirut, jag älskar dig” växlar mellan ett jagperspektiv och ett ”vi” som ska representera en hel generation unga i Libanon, ett generationsromans-vi som stundtals känns problematiskt. Det skapar distans och blir ett sätt för författaren att gömma sig bakom generationen istället för att analysera sin egen roll. ”De av oss som stannade för att återuppbygga landet levde intensivt. Vi försökte tala om kriget. Vi lovade att aldrig glömma det som hade hänt. Vi ville försöka lära oss av det. Vi svor på att se till att ingen runt omkring oss skulle glömma. Men vi höll redan på att glömma.” ”Beirut, jag älskar dig” är i slutändan en bok som handlar mer om att glömma än om att minnas. Kanske kunde den inte ha skrivits på något annat sätt.
