”Hemligheternas brödraskap” är historikern Peter Ullgrens skildring av de svenska frimurarna, ett sällskap omgärdat av ”ohyggliga myter”, enligt förlagsreklamen. Hans bok ruvar i sanning på ett mysterium, men det handlar inte om frimurarna utan om boken själv. Den är nämligen så häpnadsväckande illa skriven att det är obegripligt hur förlaget kan ha släppt fram den till publicering. Egendomligheterna är närmast ändlösa – subjektsfel och upprepningar, oriktig interpunktion och besynnerliga metaforer (”frimureriet är en lära för livet vars stigbygel man aldrig lägger av”). Jag finner inte en sida utan grova språk- och korrekturfel.
Det usla språket är inte bara tålamodsprövande utan många gånger rent vilseledande. Följande mening handlar om en programskrift för frimureriet författad av James Anderson på 1700-talet: ”Just denna formulering i Andersons konstitution har bidragit till /…/ att judar och frimurare gjort gemensam sak för att dominera världen.” Det är naturligtvis inte Ullgrens åsikt att en passus i skriften har eggat judar och frimurare till en global sammansvärjning, men eftersom han inte vet hur man samordnar huvud- och bisatser är det just vad han säger.
Ullgren uppger att han varsamt moderniserat de äldre citaten för att göra dem mer läsbara. Hans bristande språkkänsla gör dock att de istället stundtals förvanskats till obegriplighet. En kontroll mot hans källor visar också att han förutom att handskas mycket fritt med citaten dessutom missförstår innebörden av det han läst. Han påstår exempelvis att författaren till en svensk skildring från 1738 förnekade förekomsten av vissa detaljrikt beskrivna inslag i frimurarnas initiationsriter. Den anonyme författaren ska ha beskrivit den utstuderade proceduren som ”franskt trams” tillkommet på befallning av det franska hovet.
I själva verket förhåller det sig tvärtom. Författaren ger en utförlig beskrivning av riterna, konstaterar att dessa uppgifter förnekas av frimurarna själva men framhåller att de bestyrks av en officiell utredning som beställts av det franska hovet. Att Ullgren sedan ser den anonyma berättelsen som dold frimurarpropaganda och skriver in den i ett högt inrikespolitiskt spel kan man lämna utan avseende. Grundarbetet övertygar inte och några belägg för sin tes lämnar han inte.
Detta kan stå som omdöme för hela boken. Peter Ullgren är själv inte frimurare utan har nalkats ämnet genom litteraturen och de interna arkiv som organisationen ställt till förfogande. Om man får tro honom är det en pionjärgärning. Skada då att all tillförlitlighet förfuskas genom det bedrövliga hantverket. Eller kan det vara så att frimurarna förvridit huvudet på såväl författare som förlagsredaktör för att misskreditera arbetet och bevara sina hemligheter? Är frimurarorden verkligen mäktig detta, frågar jag mig och ryser. Mycket gåtfullt är det under alla omständigheter.
