Omslagsbilden till Johan Cullbergs memoarer Mitt psykiatriska liv är kraftfull. Den är gjord av brodern Erland Cullberg, den begåvade bildkonstnären, och har titeln ”Psykiatern”. Man anar en uppgivenhet och en sorg i psykiaterns ansikte men gömmer han inte också en vargtass?

Erlands sjukdom går som en svart tråd genom ”Mitt psykiatriska liv”. Han fick tidigt, med rätt eller orätt, diagnosen schizofreni. Redan i bokens inledande kapitel, ”Lucianatten 1956”, blir det klart att Erlands sjukdom har varit den motor som drivit Johan Cullberg genom hans yrkesliv som psykiater, forskare och författare. 21-åringens resa med Erland den natten till psykiatrisk klinik, sedan vidare till Beckomberga, har lämnat djupa spår. Han ska länge förebrå sig att han lät sig övertalas att tvångsinta brodern. På 50-talet använde man sig fortfarande av det förnedrande tvångsbältet på mentalsjukhusen. Man hade inte hunnit längre än på 20-talet då min mor som ung sköterska på Sundby sjukhus hade som uppgift att se till de desperata patienterna. Man ”demonstrerade” också patienter för studenterna, ”som defekta exemplar av människa” skriver Cullberg. Det gjorde man för övrigt fortfarande i början på 70-talet, då jag själv gick kurs i vuxenpsykiatri.

”Några avgörande nya behandlingsmetoder har inte tillkommit sedan 1950-talet” sammanfattar Johan Cullberg. ”Mitt psykiatriska liv” är bland mycket annat också en exposé över psykiatrins utveckling, från 60-talets antipsykiatri i Laings och Coopers efterföljd och 70-talets antibiologiska ideologi, till den behandlingsform som Johan Cullberg själv förespråkar: en syntes mellan dynamiska, kognitiva och biologiska metoder. Den form av teamarbete som användes i Nackaprojektet får också stort utrymme i exposén. Möjligen alltför stort, men förståeligt, eftersom Cullberg var en av pionjärerna där.

Ett av de teman som Cullberg kretsar kring i sin bok är förhållandet mellan kropp och själ.

En meskalinupplevelse han hade som farmakologistuderande blev början till hans insikt om hur viktigt det är att arbeta med biologiska och psykologiska modeller parallellt om man vill förstå psykiska störningar på djupet. Här spelar säkert en annan personlig erfarenhet in. Såväl moderns läkemedelsmissbruk som de medicinska behandlingar som enligt Erland själv höll på att ”förstöra” honom gjorde Cullberg tidigt skeptisk till psykofarmaka. Moderns sjukdom fick honom dessutom att inse hur lätt det är att förväxla psykiska och somatiska orsaker.

Ett annat tema är det som Cullberg behandlade redan i sin bok ”Kris och utveckling” (1975). Han menar att så kallade personlighetsstörningar tyder på en uppbromsad utvecklingskris, en kris som är en förutsättning för människans psykiska växt.

Var då den diagnos brodern Erland fick korrekt? Var (är) han schizofren? Cullbergs slutsats är att schizofreni är en diagnos som ofta döljer mer än den uppenbarar. Den ger varken anvisningar om ursprung, behandling eller prognos.

”Fram till dess att vi vet mera bör vi tala om psykoser med olika karaktäristika”, skriver Cullberg.

”Mitt psykiatriska liv” är en bok som jag gärna rekommenderar till läsning. Både fack- och lekmän kommer att ha glädje av den.