Vi tar ett danssteg till det tidiga 80-talet, då tortellinin var en nyhet, Dallas uppfattades som ett vågat inslag i statstelevisionen, musikvideon var en sensation och inneklubben i Stockholm för allehanda unga klädexcentriker hade det på samma gång ödesmättade och löftesrika namnet 1984. Johan Kindes romandebut Någon sorts extas kryllar av tidsmarkörer, och det är nog i första hand som nostalgiskt referat och påminnelse den kommer att locka läsare.

Julian går (om) första ring på Östra Real och skriver låtar till new romantic-bandet Bête Noire. Här finns också bandets sångare, den tre år äldre Walther, snygg, världsvan eller skicklig på att spela det, skolans drottning Daniella, som snart försvinner till Paris på modelljobb och Lina, som Julian blir förälskad i och strax tillsammans med. De flesta i ”Någon sorts extas” är snygga, eller som det heter här: vackra, tjusiga.

Johan Kinde var frontman i Lustans Lakejer, ett gäng mycket unga, allvarliga män med smala slipsar och kajal under ögonen som på skivor som ”Uppdrag i Genève” och ”En plats i solen” sjöng om en låtsad erfarenhet där champagne, kvinnor och europeiska metropoler samsades med dekadens och insikt om alltings flyktighet. Drömmarna blev väl också småningom självuppfyllande, med lika delar sött och bittert.

Kinde placerar sin roman nära denna tematik och även, så vitt jag känner till, nära sin egen pophistoria, även om en del namn är utbytta och Julian rör sig litet i kulisserna till bandets karriär. Som roman håller det inte. Stilen sammanfaller alltför mycket med sitt ämne. Det är en sak att berätta om en ung man i övre tonåren och ge honom ett adekvat språk, men det måste göras med någon form av distans, så att läsaren uppfattar att världen omkring är större. Nu blir texten, med undantag för vissa avsnitt, just så stor eller snarare liten som den ser ut, med pedantiskt redogörande av kläder och smink, ytligt refererande till filmer, böcker och framförallt till band och låtar.

Av och till hemfaller Kinde åt en affekterad vokabulär, som var på modet i den popgenre han företrädde (och som jag själv som knappt tonårig oförstående såg upp till): ”Lina gråter tyst och jag kysser bort hennes tårar. Salta, svala, sublima”, ”Så in i spillrorna av mörkret färdas vi, passagerare på flykt undan gryningsljuset, moderna vampyrer med ett enda mål, att suga det yttersta blodet ur denna natt. Som vore det den sista.”

”Någon sorts extas” nuddar, det måste sägas, vid ämnen med litterär potential: Julians relativa utanförskap, osäkerheten i vuxenövningarna, vilket ger en viss sårbarhet åt de egenkära figurerna, lyckans bokstavliga och bildliga bakrus. Nuddar, alltså. Läsaren hinner knappt märka dem.

Mot slutet mörknar romanen och får då litet vikt. Julian oroar sig, inte utan fog, för Lina som lever om i Paris. Festandet är mer desperat än lustfyllt. Dessutom insjuknar modern just innan Bête Noire ska till London och mixa en skiva. Kapitlet där Julian träffar sin pappa för att berätta är bokens mest lyckade, det rör sig om blott elva sidor, men här visar Kinde att han faktiskt har talang för prosa.

Jag finner annars något oförlöst med den här romanen, snarare än extas. Först från de allra sista sidorna, lagda i ett senare nu, stiger ett tvetydigare och kanske försonande ljus över den kärlek och de år som nu är för alltid förlorade, och vars värde kanske låg just i att de måste förloras.