Nummer tre i raden av det Bodil Malmsten valt att kalla loggböcker har landat. De från norr kommande leoparderna är, precis som sina föregångare, så snygg att man gärna bara håller i den ett tag innan man öppnar den. Liksom föregångarna är den också ett destillat av Malmstens Finistère-blogg, denna gång mellan maj 2007 och april 2009.
Jag väntade på den här boken redan i våras, då den fanns annonserad i vårkatalogen från Svensk Bokhandel under titeln ”Där ute går Hemulerna”. Men när Malmsten inleder den nya boken med att berätta om sin titelvånda står det inget om att en titel redan valts och förkastats. Och jag undrar förstås: varför fick Tove Jansson lämna plats åt Werner Aspenström? För visst finns det passager i den nya boken där Janssons ensamma knytte gör sig påmint.
Finistère är lämnat, den älskade Rovern har gått hädan och att leva lycklig i den nya staden vid atlantkusten är inte så lätt. Ett nytt hem betyder inte med automatik att man är hemma, och ensamheten de kvällar då havet är tyst önskar inte Malmsten sin värsta fiende: ”det är bara det att sedan jag kom till staden där jag nu bor är min värsta fiende jag själv och min ensamhet”.
Ensamhet och åldrande, liksom den gnagande vantrivseln, är en del av den beskrivna vardagen och trots att Malmsten i vanlig ordning håller sig på behörigt avstånd från offerrollen så känns tonfallet och färgerna fläckvis mörkare i den här boken än i de två föregående.
Men mellan dessa mörkare fläckar är mycket sig likt, även om de yttre förutsättningarna är annorlunda. På sedvanligt träffsäker prosa skildras ett antal episoder med det nya grannparet, där mannen, ”en pensionerad militär med ett enormt energiöverskott”, blir en av bokens stora behållningar. Som en hjälpsam men påfrestande Sankt Göran ligger han i ständig strid mot både sina egna och Malmstens vardagsproblem, som trilskande internetleverantörer och mystiskt försvunna hantverkare.
Just det vardagsnära, den plötsliga reflektionen, blottläggandet av det intressanta sambandet mellan två till synes betydelselösa ting, är Malmstens stora styrka, liksom hennes på en gång drastiska och återhållsamma formuleringar, och loggböckerna är en form som tacksamt tar emot och förvaltar detta.
Några enstaka texter hade boken kunnat klara sig utan, exempelvis den om påsfria dammsugare, och det instoppade utdraget ur Malmstens pjäs ”Nakna damer på nedre botten mittemot” får också mest karaktär av utfyllnad.
Men i det stora hela bjuds man som läsare på det man har lärt sig förvänta sig av Malmstens loggböcker: de väl valda bilderna och citaten understryker Malmstens egen text, starka känslor och åsikter om världs- och kulturläget blandas med poetiska tankegångar om den döende datorn. ”De från norr kommande leoparderna” är lätt sorgkantad vardagsnjutning i fragmentform, utan pretentioner att vara något annat än den är.
