Klara Johanson är den svenska litteraturkritikens skyddshelgon. Alla kritiker beundrar henne. Också jag skrev under min studietid en uppsats om henne, där jag citerade den aforistiska dagboksanteckning som mer än andra fått karakterisera henne sedan den lyftes fram av Olle Holmberg i en recension:

”En gång på Norrbro upplevde jag en studie som Lionardo skulle ha profiterat av. Jag gick åt torget till mot en ström av middagstrafikanter, och en trupp hästgardister red mot slottet. Plötsligt stannade strax framför mig en enkel kvinna; hon buktade och lyfte sig i ångest, under det ögon och mun stod som svarta hålor i hennes vita ansikte. Men ögonen riktade sig framåt, visionärt, mot någon outsäglig fasa. Jag brydde mig inte om hennes syn, jag njöt av det fulländade skådespel hon gav mig.”

Orsaken till kvinnans reaktion är att en av gardisterna kastats av hästen. Han ”trampades kanske av hovar eller hade slagit sig blodig – jag minns inte; det där var något för rödakorssystrar och reporter, inte för mig”. I sin analytiska, empatiska och på en glänsande prosa avfattade bok K.J. En biografi över Klara Johanson antyder Carina Burman att citatet möjligen har lästs fel. Johanson vill kanske inte alls stoltsera över sin världsfrånvända och esteticerande attityd utan är tvärtom ute i självironiskt ärende. Burman vill överhuvudtaget luckra upp bilden av den lärda och eremitiska KJ och framhålla hennes engagemang i kvinnofrågan med rösträttskampen, i fredsfrågan och den europeiska politiken, i samtida konstdebatt.

Det var ett engagemang som, i den mån det kom till världens kännedom, uttrycktes i skrift. KJ gjorde sällan något annat än skrev eftersom hon inte kunde något annat än skriva. Det plågsamma var att hon ofta inte kunde det heller. Detta bidrar till den ambivalenta känsla som Burmans biografi lämnar hos läsaren, och som biografen skickligt spelar på för att med små medel skapa spänning och dramaturgi i historien om KJ:s liv. När man läser Johansons verk – särskilt dess mogna och centrala delar som omfattar ungefär två essäsamlingar, frukten av trettio års arbete – förförs man av behärskningen och briljansen, av det överlägsna greppet och kontrollen. Som litteratur är det suveränt, och det är naturligtvis det viktigaste. Men som del av ett liv och ett existentiellt drama är det mera tvetydigt.

I sin dödsannons kallas KJ för författare, och sant är att hon skrev bättre än de flesta. Men om en författare är en person som inte kan låta bli att skriva (och många är ju uppenbarligen det) så var hon raka motsatsen. Under långa perioder av sitt liv varken kunde eller ville KJ skriva. Hon noterar i sin dagbok att hon om hon hade en fonograf kopplad till hjärnan under morgonpromenaderna kunde bli världens produktivaste essäist. En flitig skribent var hon kanske bara som ung på 1890- och 1900-talet, och paradoxalt nog under sina allra sista levnadsår på 40-talet då hennes ohälsa redan nästan omöjliggjorde arbete. Under sin period som reguljärt yrkesarbetande kritiker och kåsör i Stockholms Dagblad 1901–1911 blev hon till slut rent fysiskt sjuk av tvånget att ständigt producera text. Och då hon medverkade som regelbunden och beundrad kolumnist i tidskriften Tidevarvet på 30-talet uttalade hon sig högst ambivalent om sitt värv. Annars är 30-talet en tid av tystnad från KJ:s sida – trots att hennes liv då var exceptionellt välordnat, sett både till människorelationerna och ekonomin.

Klara Johanson var en outsider i många sammanhang, både till sin självsyn och rent faktiskt. Hon föddes 1875 som sladdbarn i en disharmonisk hattmakarfamilj i Halmstad. Senare begick fadern, beskriven som en grubblare, självmord under utstuderade former. Även om familjen inte var fattig skilde sig KJ, när hon kom till Uppsala för att studera, klassmässigt från de andra, vid denna tid fåtaliga kvinnliga studenterna. KJ var var lesbisk, och så till den grad ointresserad av män att Burman i hela hennes levnad hittar bara ett manligt vänskapsband av betydelse, till poeten Fredrik Vetterlund, även han från Halmstad. Till detta kom en fullkomlig oförmåga att klara av livets praktiska ting. KJ kunde enligt samstämmiga uppgifter inte ens koka en kopp te själv, för att inte tala om sådant som att ringa i telefon eller köpa en tågbiljett, och när hon första gången flyttade till ett ”eget” hem måste hon åtföljas av både sin mamma och en jungfru.

Detta var inget hinder för KJ:s intelligensaristokrati och förakt mot de dumma. Att behärska konsten till att läsa innantill till genialitet, för att låna Margit Abenius kända formulering om KJ, är förstås något vida mer än att reda sig i det dagliga livet. En lätt nedlåtenhet mot de skönlitterära författare som omgav henne är också tidvis märkbar, som när hon berömmer Elin Wägner för att hon kan sin roman ”Den namnlösa” nästan lika bra som KJ själv. Ändå måste denna människa, som ofta framstår som både påfrestande, otrevlig och benägen att terrorisera sin omgivning, ha haft både sympatiska och fascinerande drag – och det hör till styrkorna i Burmans biografi att hon med små medel lyfter fram ambivalenserna i KJ:s karaktär. Den arroganta kritikern var nämligen under hela livet omgiven av ett nätverk av älskande, uppskattande och beundrande kvinnor som gjorde vad de kunde för hennes livs lycka. I centrum fanns tre partners, den första kärleken från Uppsalaåren, kvinnosakskvinnan Lydia Wahlström, sambon och partnern under trettiofem år, redaktören för Fredrika Bremerförbundets tidskrift Ellen Kleman och älskarinnan, skulptrisen Sigrid Friedman. KJ var programmatisk motståndare till svartsjuka, men Burman konstaterar att hon närmast tycks ha levat som en viktoriansk familjefader med makan i ett tryggt och ombonat hem och den vilda och fria älskarinnan utanför. Via dessa sina närmaste kom den egentligen tillbakadragna KJ i kontakt med med kvinnorörelsen under 1900-talets första decennier, och som en bakgrund till hennes liv ger Burman fascinerande skisser av dess främsta aktivister. Märkvärdigt väl integrerade i sin konservativa samtid tycks även alla de lesbiska förhållanden som här förekom att ha varit.

Carina Burmans biografi ger alltså inte bara ett inkännande porträtt av sitt komplicerade föremål utan även en spännande tidsbild. Ändå förblir KJ i viss mån en undflyende gestalt. I sin samtids litterära strider tycks hon inte ha tagit del. KJ var programmatisk individualist och läste Goethe och Kierkegaard medan hennes kolleger stred om modernism och socialism (antinazist blev hon dock tidigt). Livet föreföll henne ofta alltför påträngande. Hon föredrog vägen över litteraturen, som hon med en av sina boktitlar uppfattade som ”det speglade livet”.