Det är svårt att tänka sig att den som skrivit detta genom decennier varit svensk poesis enfant terrible:

en torr

livlös mark

och vad hade du väntat dej

här växer ingenting

bara tistlar sly och ogräs

om jag stannar till

och sätter mina tankar i jord

kommer någon att gå förbi nästa år

och se ut över ett fält

där blåklockor och prästkragar

sjunger för varandra

samma människa

kommer att sitta ute en natt

och rulla en cigarett under stjärnhimlen

lyfta sitt glas

mot den gnistrande minneslunden över alla

som levt på den här jorden

och för en kort stund

inte känna sig mindre ensam och övergiven

men mer betydelsefullt

mer värdefullt ensam och över­given

Bruno K Öijer är alltså tillbaka, sju år efter sista delen av den magnifika ”Trilogin”, som lade både läsare och kritiker för sina fötter. Svart som silver heter den nya boken, annorlunda än föregångarna men knappast mindre betydande.

Om Öijers utveckling i och med ”Trilogin” kan sägas ha gått från det utspelande och provokativa till det inåtvända och resignerade följer ”Svart som silver” upp den genom att ta i bruk ett stillsamt och eftertänksamt poetiskt idiom. Versalernas tid verkar vara förbi i Öijers poesi. De höga symbolerna finns visserligen kvar, men bara antydda, i en dubbelfunktion där de kan läsas i en lågmäld, vardaglig ram lika väl som i en hävdvunnet hög.

Ändå har Öijers poesi, om man läser den på allvar, kvar sin sprängkraft. Den kompromiss­lösa förkastelsen av en värld som uppfattas som sjuk och förvriden finns ännu där; anatemat över ytligheten, tanklösheten och grymheten i det genomkommersialiserade senmoderna samhället kvarstår oförändrat. Tron på poesins väldiga kraft finns också kvar, men Öijer ropar inte längre. Hans förtvivlan har slagit över i lågmäldhet, han talar nu till den enskilde, viskar i örat på den som är beredd att lyssna.

Typsituationen i Öijers nya dikter är den inåtvända monologen. Miljön präglas av avstånd till människorna, vare sig de tilldrar sig i naturen eller i flanörens traditionella miljöer, de mörka och ödsliga stadsgatorna eller en bar i någon av världens storstäder. Diktjaget har blivit äldre, han minns och försöker återuppleva närheten till dem han har känt men förlorat. Älskade kvinnor, modern, vänner, sig själv som liten pojke träffar han.

Men det är korta, melankoliska möten, präglade av den förlust som oåterkalleligen ägt rum. Redan före utgivningen berömd är dikten om hur poeten ringer upp sitt sjuåriga alter ego och på kornet fångar barnets otåliga likgiltighet inför de vuxnas värld och iver att få återgå till sina egna lekar och bestyr. En hjärtskärande konkret bild av omöjligheten att fånga det förflutna.

Den stora frågan är hur Öijer lyckas undvika att bli sentimental och övertydlig trots sina känsloladdade ämnen och sitt numera renskalat enkla, avsiktligt osofistikerade språk. För det blir han aldrig, därmed visande ännu en sida av sitt släktskap med den Gunnar Ekelöf som kunde dikta om vad som helst utan att den underliggande existentiella skärpan trubbades av.

Mitt svar är föga analytiskt: jag skulle säga att det beror på värmen och engagemanget som finns i botten av allt Öijer skriver, och på hans kompromisslösa allvar inför sitt värv.

I sin väletablerade outsiderroll har han alltid varit paradoxal. Hans dikter har uttryckt en total oförståelse och ett ibland djupt förakt för dem som lever ett in­autentiskt liv i enlighet med ett destruktivt samhälles förväntningar – det vill säga de flesta av oss. Samtidigt har personen Öijer aldrig tröttnat på att i intervjuer och manifest vänligt och pedagogiskt förklara för oss alla vad han vill med sin dikt och varför poesin är ett så oerhört viktigt, ja oersättligt medel i kampen för att vinna människorna för ett bättre liv.

Dikterna i ”Svart som silver” skapar ett slags syntes mellan de två rollerna, den tålmodige män­ni­skovännen och den alienerade världsföraktaren. Klyftan mellan de spektakel som präglat bilden av Öijer i offentligheten och de dikter han faktiskt skriver har väl aldrig varit större än nu.

Desto mera synd att han inte har kunnat motstå frestelsen att avsluta sin underbara bok med ett långt, narcissistiskt självporträtt, där han än en gång vädrar rykten och klichéer kring sin person och ironiserar över dem. Men å andra sidan, fastän dikten inte är bra så bryter den stämningen i boken, som kanske annars hade blivit alltför enhetlig för sin författares smak.

Men det är inte den dikten man minns. Jag skall avsluta med att citera en kort dikt som exemplifierar både den kombination av ömhet och förströddhet och det nedskruvat exakta bildspråk som är typiskt för denna minnesvärda diktsamling:

jag råkade

snudda vid dej

en sen natt för länge sedan

och vad jag minns

hade du druckit för mycket

och var ledsen över att du glömt bort namnet

på den som sytt den här världen

jag tror inte jag var ute efter

att trösta dej

jag hade annat i tankarna

men jag sa att någonstans måste

nålen ligga kvar

och varje gång vinden skakar tag i marken

kan du se den här nålen kastas upp i luften

och slå ned

som en hisnande kort bländande blixt

flera mil bort härifrån