Ibland framstår förlusten och bristen som litteraturens osvikliga följeslagare. På ett plan är förstås allt skrivande, vare sig det vill eller inte, ett slags besvärjelse av det som inte är närvarande och som i stället träder fram som tecken och språk. Men ofta ter sig ordens väg till penna och mun därtill framkallad av en mer påtaglig saknad. Någon är försvunnen. Någon är död.

Den kanadensiska poeten Anne Carsons nya bok ”Nox” hör till denna skara av verk. Framskriven i skuggan av en brors död är den ett minnesarbete, som försvåras av det smärtsamma faktum att Carson aldrig kände sin bror ens när han var i livet. Eller – den bror hon kände var den som redan hade klättrat ner ur trädet när lillasystern var på väg upp, som alltid befann sig några klasser upp i skolan, som 1978 flydde till Indien under hot om fängelse, och som därefter, fram till sin död i Köpenhamn år 2000, endast gav sig till känna via enstaka vykort och telefonsamtal.

“Nox” är följaktligen ett minnesarbete i en mycket konkret mening, och det är därför den ser ut som den gör: en grå låda med ett antal sidor ihopfogade likt ett utdragbart dragspel, där fotografier, fragment av brev, målningar, klotter – materiella spår och avtryck – fått träda in och sufflera skrivandet om det som varit. Det är en klippbok ur/om ett liv som tycks undandra sig återgivning, berättande.

Den första sidan i Carsons montage är ett ark där broderns namn “Michael” upprepade gånger har skrivits med kladdig tuschpenna, med en papperslapp klistrad rakt över, försedd med texten: “Nox frater nox” (natt, broder, natt). Så inleds bokens första sekvens som ställer frågan om historien och elegin och deras inbördes släktskap. Precis som i den briljanta bok som introducerade författaren på svenska i fjol, “Röd självbiografi”, är det till det avlägset förflutna som antikforskaren Carson vänder sig för att finna ledtrådar – till historikerna Hekataios och Herodotos, vars diskussioner snart vävs ihop med hennes egna hågkomster av sin bror.

Parallellt med denna prosa löper på vänstersidorna en serie fragment saxade ur ordböcker, där ord på latin – multa, aequora, vectus, miseras och många fler – samt deras etymologiska genealogier och variationer får ge resonans åt försöken att (re)konstruera en historia om Michael. En historia som aldrig får den dramatiska kurva och förlösande avslutning som samtida fiktioner annars välvilligt matar oss med. Oförståelsen och icke-kommunikationen består.

“What he needed from me I have no idea”, konstaterar Carson i en erinran av den delade barndomen, och “when he telephoned me – out of the blue – about half a year after our mother died he had nothing to say”, rekapitulerar hon ett samtal långt senare. Hans röst var svart, tät, med enstaka glimtar av ljus. Och eftersom de talade så sällan (fem gånger på 22 år) blir de fåtaliga fraserna nu i efterhand ett slags studieobjekt, som om jag blivit ombedd att översätta dem, som Carson skriver.

Men en sådan handling är förstås i viss mening ogörlig, och definitivt oavslutlig. Vad skulle vara en passande, övertygande, betydelsefull översättning för detta i grunden främmande men likväl närliggande liv? Brodern kan inte fogas samman till ett helt, han kan bara – ur systerns perspektiv – framträda i reducerad och multiplicerad form. Några fotografier från 50- och 60-talen, några skingrade minnesbilder, några meningar som upprepade gånger skrivs ned. Arkivet i den grå lådan blir en scen för besvärjelser. Men förklaringarna och illuminationerna uteblir. “He refuses, he is in the stairwell, he disappears”, som de sista (läsbara) orden lyder.

Av denna vägran har Carson konstruerat en konceptuellt komplex och materiellt mångformig poesibok – en melankolisk bok om minne och glömska, och om de oöverstigliga skillnader och mörka rämnor som löper också genom det närmaste, det mest familjära i våra liv.