Om Lou Reeds låt ”Perfect day” hade varit en svensk diktbok skulle den ha hetat ”Vi vaknar” och varit skriven av Eva Ribich. Åtminstone börjar Reeds bitterljuva toner spontant klinga i örat under läsningen av Ribichs nya diktbok.
En dag börjar i två människors liv: ”Solen / bakom rullgardinen / Vi vaknar”. Efter uppvaknandet delar de en dag i all enkelhet. De går ner till vattnet, lägger sig på en klippa i solen, badar, plockar bär och äter kakor, vänder hemåt och vilar. Läsaren följer med genom diktjagets lågmälda iakttagelser och varma blick mot ett du. Ett par rader på varje sida, ibland bara något ord – punktvisa nedslag i en stilla framåtrörelse:
Omkring dig
vecklas dagen ut
som om den
börjar i dig
Dagen som paret upplever blir till ett slags ytterlighetstillstånd. Blommorna är utslagna, de ”kan inte blomma mer”. Vid horisonten skymtar mörka moln. Men diktjaget försäkrar: ”Där vi är / är det ljust”. Deras vita kroppar simmar i det mörka vattnet. Liksom i Lou Reeds låt spelar glömskan en inte oviktig roll för den perfekta dagen.
Sedan debuten 1997 med ”Med kinden mot det gula” har Eva Ribich hunnit skriva sex diktböcker. Flera av dem innehåller utflykter i eller resor genom allegoriska miljöer och landskap. De allra flesta är skrivna i en storform där enskilda meningsfragment bebor sidorna och tillsammans bildar en helhet. Ribichs näst senaste, ”Det är vatten så långt jag kan se och längre” (2008), är stöpt i samma form som den nya. Men miljön och stämningen är något helt annorlunda, då handlade det om en privat överlevnadskamp som utspelas i Vietnamkrigets skugga.
”Vi vaknar” har en sol på omslaget. Fåglar, vågskvalp och kisande ögon finns innanför pärmarna. Och den slutar i dur. Men det är inte en banal bok. Möjligen sentimental. Men också melankolisk. Jag tvekar litet vid ordet – merparten av de avskalade raderna i boken, liksom de jag återgett här, utstrålar ju harmoni och lycka. Ändå, vemodet svävar bakom orden. Inte minst närs den av det vita tomrum som breder ut sig runtomkring de lågmälda radfragmenten. Det stora vita närvarar som ett hot om utsläckning av bokstävernas bräckliga existens. På ett ställe viskas det: ”Vilken dag är den sista?”
”Vi vaknar” utmärker sig som det mest sparsmakade Ribich har skrivit. Förmodligen också det formsäkraste. ”Vi vaknar” är något av det vackraste jag läst av en svensk poet på länge. Det är i bästa mening tillgänglig poesi. En text läsbar vid första läsningen, men dröjande och med alltjämt föränderlig skepnad. Den exceptionella enkelhet som präglar boken är modig och utmanande, och uppenbart frukterna av ett skickligt hantverk. Mycket talar i orden, än mer emellan dem.
Som när samvaron mellan jaget och duet, någonstans vid bokens mitt, koncentreras i en absolut kärna – fyra rader om det självklara men plötsligt häpnadsväckande:
Din andning
mot min kind
du finns
du finns
