Anneli Jordahl, född 1960, är författare och litteraturkritiker. Förutom romaner har hon skrivit faktaböcker, bland annat "Klass - är du fin nog?" (2003) och en barnbok.
Foto: Dan Hansson
Till den välrenommerade kurorten med dess hälsobringande vatten anländer huvudpersonen Andreas, dittvingad av sin hustru och dennas familj, för att bli av med sitt alkoholberoende. Mot en skenbart idyllisk sommarbakgrund, komplett med frodig grönska och högsommarvärme, utspelar sig så ett tragiskt drama i det lilla formatet, som kretsar kring klasstillhörighet, självbedrägeri och svek.
Andreas är ett oäkta fattigbarn som kommit upp sig genom giftermålet med den vackra och välbärgade Aline, men pengarna familjen tilldelar honom rinner bort på krogen, och till den dementa modern på fattighuset blir det inte något över. Han är en medioker poet, som krampaktigt håller fast vid konstnärsrollen som ett skydd mot insikten om de egna bristerna, och följdriktigt är den enda välvilliga recension han erhållit ett alster av en dryckesbroder i tacksamhetsskuld. Med ett ständigt kvinnosökande öga och reflexmässig otrohet som komplement, borde bilden bli genomgjutet osympatisk.
Men Jordahl gör det inte riktigt så enkelt för läsaren, även om boken på flera ställen visar upp Andreas som både föraktlig och bottenlöst självcentrerad. Delar av honom vill göra och vara det rätta, men han är oförmögen att stå emot det som får honom att glömma osäkerheten och mindervärdeskänslorna, oavsett om det är det lockande ruset eller lockande kvinnor. Förhållandet till alkoholen är som det till en älskad vän, och ett liv utan spritens både mildrande och stärkande kraft framstår i avhållsamheten som ett liv tömt på innehåll.
Under sina nattliga vandringar träffar han den svårt syfilissjuka Amanda och dras till hennes skönhet och utsatthet. Inflätat i texten finns ”Nattboken”, ett slags dagbok där Amanda skriver sina onda sagor, njutningsfulla hämndberättelser om män som går en våldsam och smärtsam död till mötes. Utsatthet, men av ett helt annat slag, finns även hos den unga glansstrykerskan Maria, som han också träffar och attraheras av. Fattig, och ständigt arbetande med att stryka för badets välbeställda gäster, men med drömmar om ett annat liv och om att få studera.
När Andreas får ett återfall på midsommarafton, och förför Maria med berusade och halvkvädna löften, går det exakt så illa som man oroligt förväntar sig. Precis som Amanda döms till sjukdom och död av sin man som smittat henne, så döms Maria till att ensam ta alla konsekvenserna av sin graviditet. När Marias mor, baderska på Augustenbad, tvingas berätta för doktor Liljedahl om dotterns tillstånd, blir det en förödmjukelsevandring, en uppvisning i borgerlighetens rätt att döma och utdela straff: ”Jag kan inte ha arbeterskor som ställer till det för mina gäster. Jag driver inte boudoir.” Romanens kvinnor blir i olika bemärkelser offer på, eller offrar sig själva på, konvenansens altare.
Jordahls bild av det förra sekelskiftets kurortsliv visar upp ett generöst urval av mänskliga brister och tillkortakommanden på ett sätt som blir både medryckande och sorgligt. Både skildringen av människorna i dramat och den historiska kontexten övertygar, även om detsamma inte riktigt kan sägas om hur trådarna kring Andreas och Amandas relation knyts ihop.
Anneli Jordahls prosa står dock stadigt på väl snidade 1890-talsben och bidrar till att göra ”Augustenbad en sommar” till en väl genomförd roman, som gör mig tacksam över att jag inte var kvinna för drygt hundra år sedan.
