Det ligger något svåremotståndligt i mötet mellan det alldeles vanliga och det extraordinära, där det omöjliga blir möjligt och gränser överskrids. Den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloots bok om den svarta kvinnan Henrietta Lacks och hennes familj, och om de så kallade hela-cellernas (eller HeLa) revolutionerande inverkan på den moderna medicinen, skulle kunna beskrivas som en berättelse om det perfekta mötet mellan det vanliga och det minst sagt extraordinära, där det omöjliga blir möjligt både en och flera gånger.
Därtill kommer faktorer som gripande människoöden och färgstarka personligheter, kompletterat med resonemang om medicinsk etik och hudfärg, och det är knappast förvånande att resultatet blivit översatt till en mängd språk, och att HBO skaffat filmrättigheterna.
Men fallet Henrietta Lacks är inte någon askungesaga med lyckligt slut på det personliga planet. Hon blev extraordinär först efter sin död, och de små barn hon lämnade efter sig mötte en uppväxt av misshandel och utnyttjande. Rebecca Skloot har förvaltat sitt material väl i bladvändarberättelsen om hur cancercellerna från det vävnadsprov som togs från Henrietta Lacks, några månader innan hon dog 1951 i en plågsam och aggressiv livmoderhalscancer, blev världens första odödliga mänskliga celler som någonsin odlats i ett laboratorium. Hela-cellerna har varit en avgörande faktor i allt från poliovaccin och cellgiftsbehandling, till provrörsbefruktning och kloning, och är fortfarande en av de mest använda cellinjerna världen över.
Boken berättar både om familjen Lacks och om cellerna, och inte minst om hur de förra påverkats av de senare. Varken Henrietta eller hennes familj informerades om att sjukhuset tagit vävnadsprover för odling, och först 1976 blev familjen medveten om hur hennes celler blivit föremål för odling i stor skala, och att företag tjänade stora pengar på de celler som Johns Hopkins-forskaren George Gey skickat gratis till intresserade kolleger över hela världen. En av bokens frågor är just hur det är möjligt att barnen till den kvinna som bidragit till oräkneliga medicinska upptäckter och tjänat enorma mängder pengar åt andra, inte själva har råd med sin egen sjukvård.
Frågan har inget enkelt enskilt svar, men mycket handlar förstås om forskningens syn på medicinsk etik och patientens rättigheter. Både direkt och indirekt blir boken också en berättelse om den enskilda patientens utsatthet i förhållande till den medicinska forskningen, och om hur läkare och forskare resonerar, och har resonerat, kring vilka ändamål som helgar medlen. Att Rebecca Skloot är kritisk till USA:s bristande lagstiftning gällande patientsamtycke och hantering av vävnadsprover framgår tydligt, inte minst i bokens efterord.
Men det som ger de starkaste intrycken är skildringen av Henriettas barn, framför allt av dottern Dorothy, och deras kamp för att förstå och förhålla sig till vad hela-cellerna egentligen innebar. Som fattiga och svarta, utan utbildning, blev de förbisedda och ignorerade; intressanta enbart som bärare av moderns DNA. Henriettas aggressiva cancer, förutsättningen för cellernas tillkomst och alla påföljande vetenskapliga framsteg, innebar för dem inte något annat än sorg och saknad, och en utsatthet som kom att prägla dem för resten av livet.
