”Poeten bör äga känsligt temperament, god urskillning, naturbegåvning, djupsinnig reflektion och snabb insikt. Han skall vara väl förtrogen med en rad olika vetenskaper och förmögen att inspireras av sin omgivning.” Sålunda inleder Nizami Aruzi sin beskrivning och diskussion av diktkonsten, dess hantverk och väsen.
Nizami Aruzi föddes i kulturstaden Samarkand, utmed Sidenvägen, runt år 1085. Redan i unga år skall Aruzi ha mött framstående poeter vilka väckte hans kunskapstörst och fick honom att ge sig ut på vägarna, sökande efter lärda och framstående tänkare som exempelvis Omar Khayyam, den berömde astronomen och matematikern. Huvuddelen av sitt liv framlevde dock Aruzi som hyllad hovpoet i staden Bamiyan i dagens Afghanistan.
Med tanke på de utomordentligt höga tankar Aruzi hade om poesins möjligheter är det synd att så ytterligt lite av hans egen penna finns kvar – och det fanns säkerligen goda skäl till hans ställning som hovpoet. Däremot finns hans prosaverk ”Fyra skrifter” (Chahâr maqâla) bevarad och med den boken, författad omkring år 1156, skrev Aruzi in sig som en av de viktigare personerna i den iranska litteraturhistorien.
Nizami Aruzis ”Fyra skrifter” föreligger nu för första gången i fullständig svensk översättning. Det är språkforskaren och översättaren Ashk Dahlén som stått för det lika hedervärda som delikata arbetet att få Aruziz medeltidspersiska att ljuda på modern svenska. Dessutom har Ashk Dahlén försett nyutgåvan med en informativ och högst värdefull inledning.
Kulturhistoriskt hör hovpoeten Nizami Aruzi hemma i den idé- och stilmässiga renässans som blomstrade i Iran från andra halvan av 900-talet. Den arabiska invasionen och islamiseringen 300 år tidigare hade gjort rent hus med det mesta från värdefulla kulturskatter till den ursprungliga religionen, zoroastrianismen. De som inte konverterade flydde österut, vilket är skälet till att det finns så starka zoroastriska, eller persiska, fästen i dagens Indien.
Det nya persiska litteraturspråket skrevs med arabisk skrift och anslöt sig till arabiska mönster, däremot fanns en ambition att vara sparsam med inlånade begrepp och ord från arabiskan. Med sin ofta subtila mångtydighet och förmåga att elegant väva samman sinnlighet och mystik räknas åtskilligt av det som skrevs under Aruziz tid till världslitteraturen.
”Fyra skrifter” hör till de betydelsefullare dokumenten om medeltida persisk poesi. Visserligen diskuterar författaren även astrologi, läkarvetenskap och skrivarkonst, men kapitlet om poesin torde vara viktigast. Och när det gäller kloka råd till blivande poeter har Nizami Aruzi ett ymnighetshorn av – får man förmoda – egna erfarenheter att ösa ur, hör bara: ”Diktaren bör även visa prov på kultiverad världsvana vid sociala sammankomster och elegant esprit under högtidliga dryckeslag”.
