En engelsk god vän, adelsman och icke-rojalist, tillika en riktig skämtare, ringde mig från London i samband med drottning Elizabeths 60-årsjubileum på tronen härförleden. Republikanerna hade bokstavligen gått under jorden, sade han, gömt sig i tunnelbanan eller i gamla skyddsrum. Det var som under Blitzen!

Nåja, han överdrev säkert minst en smula, men faktum är att den brittiska monarkin står stark, trots nu ett par decennier med kriser och diverse skandaler. Och om de arma republikanerna får gömma sig redan nu, hur skall det då bli när det verkligt maffiga firandet äger rum i juni, till åminnelse av kröningen? De får väl bege sig till Sverige och söka skydd hos Republikanska föreningen, dessa idoga kämpar.

För eller emot, monarkin som idé och praktik upphör aldrig att fascinera. Om de europeiska kunga- och furstehusen i går och i dag har Peter Conradi skrivit en intressant, väldokumenterad och underhållande bok, ”Kungligt”, om än med en del upprepningar och slarvfel. Fast på det hela taget är det lärorikt. Conradi är känd som författaren till boken som låg till grund för storfilmen ”The king’s speech”, och är alltså i hög grad på mammas gata.


Det mesta är givetvis välkänt (eller ökänt, välj själv) sedan tidigare, men författarens tematiska indelning av sina kapitel ger ofta nya och intressanta perspektiv. Kungligheter lever numera i multimediavärlden och att få vara någorlunda ifred med diverse eskapader och skandaler låter sig inte göras. Den tiden är förbi när prins Bertil kunde vädja till medierna att låta honom och prinsessan Lillian vara ifred, och fick vara det.

Den fåniga och alltför uppmärksammade skandalboken om kungen visar på sårbarheten i ett ofta ifrågasatt men till större delen folkstött statsskick, där kungen avkrävs svar på frågor av allehanda slag, svar som han av olika skäl inte kan ge.

Genom media lever kungligheterna i våra vardagsrum. Annat var det förr, och man behöver inte gå så långt tillbaka i historisk tid för att inse detta. Kungligheterna levde långt från folket, som såg dem i ett slags mytiskt skimmer. Kring förra sekelskiftet kunde till exempel prinsen av Wales, Edward, sedermera Edward VII, hålla ett minst sagt informellt hov i Paris med galanta damer. Åtminstone de högre klasserna kände till detta, men i stort sett spreds det aldrig offentligt.


Ofta är Conradis krönika rätt nedslående läsning, åtminstone för rojalister. Historien rymmer många berättelser om maktmissbruk, galenskap, frosseri och skörlevnad, rader av mätresser, allmän oduglighet och girighet. För att inte nämnna en folkmördare som Leopold II av Belgien. Men också berättelser om lysande personligheter, humanistiskt inriktade och dugliga i sitt av Gud givna ämbete.

Dock måste givetvis monarkin som institution och företeelse kunna diskuteras ingående, och Conradi gör det utan att ha några givna svar. Hör monarkin hemma i en modern demokrati? Det är ju denna fråga som är den vanligaste. Hur kan någon som inte är folkvald vara statsöverhuvud? Även rojalister tvingas grunna på frågan. Själv går jag bet och smiter undan likt Herman Lindqvist med att hänvisa till att vår urgamla monarki är en förbindelselänk med historien. Många delar fascinationen. Min mamma var socialdemokrat och republikan men visste allt om kungligheter överallt. Jag överlämnar till läsaren att själv fortsätta diskussionen.


Var emellertid viss om en sak, i denna hyckleriets mediala värld. Även antirojalister skriver sida upp och sida ned, filmar rulle efter rulle och knäpper med digitalkamerorna nu när den kungliga prinsessan anlänt, alla kritiska frågor är som bortsopade.

Själv har förstås tagit fram champagnen, och jag tänker inte bjuda Peter Althin.