Hitler hade flera privatsekreterare, Traudl Junge (filmen ”Undergången” bygger på hennes historia), Johanna Wolf, Gerda Christian, Gerda Daranowski och allt vad de hette. En av dem var Christa Schroeder, som följde honom i vått och torrt från 1933 fram till de sista dagarna i Berlinbunkern 1945. Därifrån flögs hon ut till Berchtesgaden och överlevde med nöd och näppe de allierades bombningar. Med hennes brev, stenografiska uppteckningar och dagböcker som underlag lät en tysk historiker sammanföra hennes minnen till en bok, som sedan översatts till engelska och av Per Holmer nu även översatts till svenska, ”Hitler var min chef”.

Christa Schroeder är en naiv och pladdrig person. Innan feminismen ännu slagit igenom skulle hon förmodligen ha kallats för en liten gås. Hon tillhörde inte nazistpartiet och saknade allt intresse för politik. Men hon följde sin Führer med hundaktig tillgivenhet och utvecklade stor omtanke om hans hälsa och välbefinnande.

Hon ger fantastiska närbilder av nazieliten, antingen den sedan trängs i bunkern Wolfsschanze under det ryska fälttåget eller spatserar runt i härtagna städer som Prag eller Paris. Hitler själv, utrustad med järnvilja och storhetsvansinne, framställs som avhållsamheten personifierad. Han är vegetarian och röker inte, dricker inte, rör inte vid en kvinna – nej inte ens Eva Braun, om man får tro fru Schröder! – misstror sina generaler, hatar kristendomen och judarna och gillar bäst sin schäfertik Blondie.

När den åldrige Hamsun kommer på besök och med tårar i rösten söker förmå honom att avskeda Terboven som bödel i Norge, skriker Hitler: ”Tyst med er, det där begriper ni er inte på!” Men när det börjar gå bakåt vid Stalingrad, tappar Hitler så småningom humöret och slutar till och med att lyssna på sin favorittonsättare Richard Wagner.

Vilket källvärde man skall tillmäta Christa Schröders skvaller är inte lätt att veta. Men boken är försedd med oändliga fotnoter, där den tyske utgivaren presenterat varje obetydlig SA-Obergruppenführer sida upp och sida ner, med största grundlighet.

När Hitlers stjärna stod som högst, tjänstgjorde överste Curt Juhlin-Dannfelt som svensk militärattaché vid beskickningen i Berlin. Inte heller han var nazist men iakttog diplomatisk försiktighet och ibland mer än så, när han umgicks med Himmler, Göring och andra tyska makthavare eller sände rapporter hem till den svenska försvarsstaben eller UD. Expressens förre chefredaktör Staffan Thorsell har bottenskrapat arkiven och tecknat ett intressant helporträtt av honom i boken ”I hans majestäts tjänst”.

I likhet med många andra i den svenska officerskåren ansåg Juhlin-Dannfelt att militär vänskap med Tyskland utgjorde Sveriges bästa skydd mot Sovjet. Och huvudmotståndare var i krigets inledningsskede först och sist ryssarna. 1940 räknade han ut engelsmännen för gott och förutsåg något år senare tysk seger i det ryska fälttåget

Men han tvingades ändra sig, från och med Stalingrad blir tonen en annan. I den fashionabla bostaden på Keithstrasse i Berlin umgås han med tyska officerskolleger och beundrar mycket deras organisationsförmåga, disciplin och professionalism. Men visavi nazipolitikerna är han ofta mer förbehållsam. Dag ut och dag in sysslar han med den allt överskuggande frågan: tänkte Hitler anfalla Sverige eller inte? Om de rustningar och trupprörelser som kunde ge en antydan till svar, sände han nyktra rapporter hem.

Liksom många andra militärattachéer inbjuds han att medfölja på regimens propagandaresor till Paris, östfronten och Krim, alla avsedda att intrumfa de tyska vapnens överlägsenhet. De närbilder han då förmedlar av krigets förödelse tar ibland udden av alla militärstrategiska bedömningar. Anmärkningsvärt nog yttrar han sällan ett ord om judeförföljelserna, fastän han måste ha känt till dem.

Thorsell förklarar tystnaden med att han förmodligen inte ansåg detta höra till militärattachéns bord. För övrigt var det säkrast att ingenting veta och att inte väsnas om det lilla man visste, om man ville bibehålla fortsatta arbetsrelationer med regimen. Tidtals anade Juhlin-Dannfelt, att Gestapo via någon läcka läste hans rapporter hem och höll ögonen på honom. Inte minst hans sagesmän och källor utsattes därmed för direkt livsfara. Möjligen, men saken är svårutredd, fanns läckan inte i Berlin utan hos någon nazitrogen person hemma i Stockholm.

Genom sin skicklighet att knyta kontakter och skaffa sig hemliga källor, tycks Juhlin-Dannfelt i förväg ha känt till von Stauffenbergs attentatsplaner mot Hitler men utan att yppa dem. När attentatet 1944 misslyckades, ökade förstås inte hans personliga säkerhet i Berlin. Likväl uthärdade han länge, också under de allierades allt intensivare bombanfall.

Först 1945 återvände han till Stockholm och ett byråkratjobb i försvarsstaben. När Östen Undén i sina vitböcker svärtat ner honom, togs han i försvar av både Herbert Tingsten och sin överordnade CA Ehrensvärd. Delvis av ekonomiska skäl valde han att återuppta arbetet som försvarsattaché, först i Bern och sedan i Stalins Moskva.

Som flertalet västdiplomater satt han i Moskva effektivt isolerad och omgiven av avlyssningsapparater men hann ändå avge många klarsynta rapporter hem till sina uppdragsgivare.

Boken är ibland tröttande i sin detaljrikedom. Men onekligen ger Thorsell en nyanserad bild av en man, som med sina fel och brister tycks ha gjort vårt land betydande tjänster. Till skillnad från sin chef, Berlinministern Arvid Richert hamnade Juhlin-Dannfelt sällan i rollen som syndabock för den svenska eftergiftspolitiken. Men nog drabbades även han ibland av efterklokhetens besserwisseri och behov av att peka finger.

Thorsell gör klart, att Juhlin-Dannfelt var en skicklig yrkesman, fundamentalt hederlig och mycket modig. Att han företrädde en svensk utrikespolitik som var allt annat än modig, är sedan en sak för sig.