De tidigare delarna av Per Wästbergs memoarsvit har drabbats av småaktig kritik. Ordet ”namedropping” har idisslats. Det är lätt att få intrycket att en del svenska kritiker har svårt att förhålla sig till en kulturpersonlighet med både stilkänsla och internationell betydelse.
Även i våras drabbades Per Wästberg av förkastelsedomar, när dottern Johanna Ekström gav ut sin självbiografiska ”Om man håller sig i solen” där hon gjorde upp med den glättade yta som hon anser präglade barndomen.
Föräldrauppgörelsen är en genre i sig. Det är en starkt subjektiv genre, där barnets perspektiv styr tolkningen. Därför tycks det förhastat att kalla Per Wästberg och hans dåvarande hustru för ”emotionellt störda”, vilket en recensent gjorde. Det är konstigt att den litterära föräldrauppgörelsen regelmässigt betraktas som sann av kritiken. Ingen av oss vet dess grad av sanning. Och den recensent som vet bör inte recensera, då kunskapen förutsätter en förtrolighet med författaren som hotar både den kritiska distansen och integriteten.
Och talet om ”namedropping” är orättvist. Per Wästberg kan som få ge en snabbkaraktäristik av en människa på bara ett fåtal rader. Om han sedan nämner fem afrikanska statschefer eller internationella författare i samma stycke, är det för att det just där är relevant.
Nu ger Per Wästberg ut sin fjärde memoarbok, ”Ute i livet”, där han skriver om åren 1980–1994. Årskrönikor blandas med porträtt, stockholmiana och bredare redogörelser för konkreta skeenden, främst på det internationella planet. För egen del läser jag Wästbergs analyser av afrikansk politik med störst intresse. Mandela, Machel och Mugabe är trots allt intressantare än Lagercrantz.
I den förra delen skrev Wästberg om hur Sally Mugabe levde i hans familj under långa perioder, när maken satt i fängelse. Redan då skrämdes han av Robert Mugabes svartsjuka och kontrollbehov. Nu skriver han mer om sitt förhållande till Mugabe och om hur vänskapen slutade i ömsesidig misstänksamhet. ”Var vi som stödde Mugabe på fel spår från början?” frågar Wästberg.
Utvecklingen var dock hoppfull, till dess uppgörelsen med Joshua Nkomos parti Zapu ledde till massakrerna i Matabeleland. Sedan utvecklades Mugabes misstänksamhet och storhetsvansinne med katastrofala följder.
Per Wästberg växlar känsligt mellan olika tonlägen. Han skriver med intellektuell skärpa när så krävs och med utsökt lyrisk lyster när så tillåts. Den ådran kryper i dagen i avsnitten om Stockholm och i ett underbart kapitel om skrivandets lyckliga och sällsamma oförutsägbarhet:
”Längst inne i boken som ska bli till finns en glödpunkt som jag täcker över. En smärtsam lustkänsla, en lustfylld smärta. Jag har inget recept för att skriva mig in till den punkten. Men jag har känt hur kärleken och konsten bryter rutinen, erövrar områden som står under vatten av glömska.”
Att Wästberg någon gång hemfaller åt skönskrift, som i meditationen om Stockholm, gör inte så mycket: ”En gammal stad är ett protokoll över tidsflödet.” Där är språket dekoration, inte uppenbarelse. Dock, det är en lustfylld njutning att läsa Per Wästbergs memoarböcker: språket, iakttagelsen, den kvicka elakheten mot dem som möjligen förtjänar den.
