Howard Zinn var under flera årtionden en central gestalt i den radikala underströmmen i amerikansk politik och kultur, främst genom sina insatser i medborgarrätts- och antikrigsrörelserna och genom sina böcker, både forskningsverk, pamfletter och klassikern ”Det amerikanska folkets historia”. Nu ges hans memoarbok ”Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse” ut på svenska, sju månader efter Zinns död.
Där beskriver Zinn hur hans radikalism formades under uppväxten i New York. Den europeiska nazismen gav, liksom trakasserierna av arbetare som försökte organisera sig fackligt, avgörande impulser för Howard Zinn. I andra världskrigets slutskede tog han värvning. Han deltog i bombräder mot tyska städer, men kom att ifrågasätta bombningarna då kriget nästan var slut och segern säkrad. Zinns radikalism fick ett tillskott av pacifism.
Uppväxten, krigsupplevelsen, medborgarrättskampen och motståndet mot Vietnamkriget ger boken dess brännpunkter. Howard Zinn tjänstgjorde i sju år på Spelman College i Atlanta, USA:s äldsta universitet för afrikansk-amerikanska kvinnor. Dess baptistiska rötter hade skapat en atmosfär där det mer handlade om att utbilda en afrikansk-amerikansk medelklass än att aktivera sig mot rådande missförhållanden.
Men Spelman College radikaliserades, och Zinn beskriver processen inifrån. Han deltog i de stora marscherna och kampanjerna, men uppehåller sig främst vid de små, glömda insatser som gjordes i skymundan men som verksamt bidrog till medborgarrättsrörelsens segrar. På sitt sätt var nog också de afrikansk-amerikanska studenternas kampanj för att få använda biblioteken i Atlanta inte mindre betydelsefull än bussbojkotterna i Baton Rouge och Montgomery.
Howard Zinns fokusering på det mindre uppseendeväckande motståndet understryker kontinuiteten i kampen. Men han betonar även kontinuiteten i rummet. Han vägrar se rasismen som ett renodlat sydstatsproblem, det var ett amerikanskt dilemma:
”Yankeens egenrättfärdighet såg inte rashatets djup på platser som Boston eller New York. Och alla är i stånd till förändring när omständigheterna förändras.”
Orden speglar även Howard Zinns optimism. Han skriver om alla människor som frågat honom varför han inte ger upp hoppet inför alla attacker mot demokratin och den konstitution han principfast hävdar; patriotismen har ofta varit stark hos amerikanska radikaler. Zinn svarar genom att hänvisa till ”människors gemensamma moralkänsla” som ständigt överraskar, som skapar nya möjligheter trots rasismen, krigen och fattigdomen.
Det var också vad som hände under Vietnamkriget. Zinn berättar om hur de till en början små, närmast sektlika mötena växte ut till gigantiska manifestationer. Han skriver om hur domstolarna blev mer benägna att se civilt motstånd som en konstitutionell rättighet. De första aktivisterna som bröt sig in på militära inkallelsekontor och brände arkiven dömdes till långa fängelsestraff. Några år senare frikändes de som anklagades för samma ”brott”, liksom Daniel Ellsberg för publiceringen av Pentagonpapperen.
Tyvärr är inte Caj Lundgrens översättning helt lyckad. Det engelska språkbruket har inte försvenskats när till exempel ”billion” översätts med biljoner och inte som miljarder. Vi ser också alltför tydligt de engelska formuleringarna bakom passager som ”vad han såg där hade vänt honom mot kriget”.
Men Howard Zinns memoarbok är fascinerande läsning. Han ger en konsekvent genomlyst bild av de senaste sextio årens centrala skeenden i USA, och han skriver med minnesgodhet och kärlek och med skärpa såväl för detaljerna som deras betydelse i det större sammanhanget.
