Jag läser på nätet följande rader av Ninna Mörner från BOJ (Brottsofferjouren): ”Det är föreningen Astub (Anhöriga till sexuellt utsatta barn) som har tagit initiativet till att genomföra en trasdocketurné genom Sverige. Man ser trasdockan som symbol för det utsatta barnet, något att slita i och använda efter behag för att sedan slänga bort i ett hörn och förtiga.”

Kanske är det BOJ, kanske Astub som inspirerat Yvonne Domeij att ge sin bok titeln Trasdockan, men, med all aktning för författarinnan och hennes skakande öde, och trots att hon själv ofta kallar sig så, vågar jag påstå att någon trasdocka har hon aldrig varit. Det var måhända den gode doktor Björks förtjänst. När han med fyraåringen i sitt knä skrev hennes namn på skrivmaskinen, när ordet Yvonne klart och tydligt framträdde på papperet, blev barnet medvetet om sig självt. Hon var Yvonne. Därför skulle hon - trots omgivningens ihärdiga bemödanden i den vägen - aldrig bli ett ting. Ordet
förvandlades till en talisman, som, henne själv ovetande, skyddade henne mot allt det hon räknar upp på sidan 9 i sin bok, såsom fylleri, narkomani, brottslighet, galenskap, hämndbegär, självmord och skörlevnad. Men det skyddade henne inte mot lidande, sorg, ångest, våldtäkt, ensamhet, kränkningar, psykisk misshandel och sex års hemlöshet.

Yvonne Domeijs familj hade hamnat i misär, därför barrikaderade den sig bakom sin stora fattigdom, skammen över den och sin sociala oförmåga. Föräldrarna klarade inte att leva som vanligt folk. Dörren i det huset öppnades bara när något av de sex barnen skulle omhändertas av samhället. Isolering och mördande enahanda talar författarinnan om.

Och återigen måste jag protestera. Det är få barn som fört ett så omväxlande liv som lilla Yvonne, med ständiga förflyttningar, möten med främmande människor och långt ifrån alltid vänliga fosterfamiljer, med myndighetspersoner av alla de slag, med psykiatrer, läkare, med den föga ömsinta personalen på olika barnhem. Hon fick dock njuta några lugnare år på Viggbyholms internatskola.

1960, i de tidiga tonåren, hon är 15 men ser ut som tolv, får hon nog. Efter två veckors vägran att äta och lämna sängen skickas hon till Barnavårdsnämndens psykiater. Sune Nicklasson är inte hans riktiga namn. Han är inte heller en riktig doktor utan arbetar på dispens, däremot är han en riktig, äkta pedofil.

I ”Den blå boken”, ”Trasdockans” första del, skräder författarinnan inte orden, för hon är inte rädd för orden, dem har hon i sin makt - och de helar. Här hör vi en vuxen, hårt prövad kvinnas berättelse om sin barndom, ibland i furiös galopp, ibland elegisk och dröjande. Här ger hon en bild av sitt lidande och sin skändare.

Det framgår med förkrossande tydlighet av andra delen, ”Den röda boken”, att Sune Nicklasson är ett manipulativt, iskallt monster. Hans sexualitet föröder i stället för att förlösa. 60-åriga Yvonne blickar tillbaka på tonåringen Yvonne och berättar om hennes förlorade barndom på ett stundom rått söder-om-söder-bönans
språk. Läsaren lyssnar gärna till detta språk, för det bevisar att det trots allt finns kämpaglöd kvar hos tösen.

I den tredje delen, ”Den svarta boken”, gör Yvonne Domeij en saltomortal och tar mark som Sune Nicklasson. Det är en hisnande och oroande förvandling, inte på grund av det pornografiska innehållet och doktorns monomana krafsande i gylfen. Vad som oroar läsaren är författarinnans djupa förtrogenhet, för att inte säga identifikation, med skändaren, att hon ser sig själv med hans ögon. Men det allra mest förfärande, och kanske det värdefullaste, är beskrivningen hur en iskall, genomkorrumperad, ända in i själens rötter förljugen människa tänker och fungerar.

Världen är full av välnärda vita pedofiler med bankkort, bilnycklar och gott anseende, familjefäder på våldtäktsfärd till Thailand. Se upp för dem, ropar Yvonne Domeij på varje sida, låten inte barnen komma till dem! Men om olyckan ändå är framme, tro det skändade barnet på dess ord, ber hon, stöt inte bort det, ta det i famn och vagga det på det ömmaste.

Varje bok är ett uppskjutet självmord, säger Cioran. ”Trasdockan” är självbevarelseinstinktens triumf.