Ämnet bokhistoria utgår från ett odiskutabelt grundantagande. Författare skriver inte böcker, de skriver texter. Böcker är något som framställs på initiativ av förläggare, med hjälp av bland andra formgivare, boktryckare och bokbindare. Böcker är inte heller enbart – eller kanske inte ens huvudsakligen – något vi läser. Ur bokhistorisk synvinkel är böcker lika mycket något vi tillverkar, marknadsför, köper, säljer, samlar och äger. Vi beundrar dem och föraktar dem och de är ständigt inbegripna i ett intrikat symboliskt spel kring behov och begär, status och identitetsskapande.
Detta synsätt manifesteras i två nyutkomna avhandlingar från avdelningen för ABM och bokhistoria vid Lunds universitet. Helena Strömquist och Kristina Lundblad behandlar egentligen bara två olika typer av bokband under avgränsade tidsperioder: pappersomslaget under perioden 1787–1846 respektive det dekorerade klotbandet 1840–1914. Perspektivrikedomen gör dock att man vid en läsning av dem båda får en god, och på några punkter inspirerande motsägelsefull, bild av den växelverkan mellan bok och samhälle som pågick i Sverige under det långa 1800-talet.
Båda studierna är att betrakta som pionjärarbeten, om än delvis av olika skäl. Gemensamt är att de undersöker ett område som varit märkligt eftersatt vid studiet av äldre tiders bokmarknad. De som tidigare har studerat bokband som föremål har gjort det med en ganska liten grad av kontextualisering, och de som skrivit om bokmarknaden har sällan berört bandens betydelse för förläggare, bokhandlare och konsumenter. Här möter vi i stället bokbandet på marknaden, vilket tvingar författarna att ägna sig åt bland annat hantverks- och industrihistoria, rättshistoria, urbaniseringsprocesser, sociologiska teorier och marknadsföringsresonemang.
Ett av de intressantaste resultaten av denna helhetssyn står Strömquist för. Det är en utbredd uppfattning att konsumenten före det industrialiserade och mekaniserade bokbinderiets etablering kring 1800-talets mitt köpte sin bok häftad, och gick med den till bokbindaren för att få den inbunden. Häftesomslaget fungerade enligt detta synsätt bara som ett skydd under transporten. Strömquist understryker med stöd i bland annat förlagskataloger och annat annonsmaterial att både förläggare och bokhandlare även erbjöd sina böcker inbundna direkt till konsumenten, och att detta var en självklar del av förläggarens affärskoncept. Framför allt de böcker som var till för den breda massan – ABC-böcker, almanackor, psalmböcker och katekeser – såldes nästan uteslutande färdigbundna.
Under senare delen av 1700-talet blir det allt vanligare att böckerna häftas i färgade eller tryckta omslag. Här kan man inte längre hävda att omslaget endast var till för att skydda boken under transport. Den häftade boken med sitt läckra omslag var ingen interimslösning, den var till för direkt konsumtion. Traditionellt har dessa pappersomslag aldrig räknats som ”band”, men Strömquist gör en poäng av att det är just så vi måste se dem, om vi vill förstå deras funktion på bokmarknaden, och deras roll i det begynnande konsumtionssamhället.
Strömquist har sin bakgrund inom praktiskt bokbinderi och till hennes avhandlings stora förtjänster hör den absoluta kontroll hon har över bokbandens tekniska framställning. För att veta vad förläggare och bokhandlare egentligen menade när de beskrev sina böcker som ”häftade” eller bundna i ”pappband” har hon analyserat mängder av bevarade bokband av olika typer, och så att säga på köpet serveras vi en exakt och rikt differentierad bokbandsterminologi. Förhoppningsvis kan den bringa någon reda i dagens ganska inkonsekventa beskrivningar av bokband på exempelvis forskningsbibliotek och antikvariat.
Hos Lundblad är bokbandets själva arkitektur inte fullt lika framträdande, men så sysslar hon också med en period och en bandtyp där den inre stadgan i viss mån fick ge vika för det yttre; en guldglänsande, illustrerad bokpärm placerade sig väl i de nya stora skyltfönstren eller på divanbordet i salongen. Då gjorde det inte så mycket att den var maskinellt producerad och att inlagan faktiskt bara klistrats in i bandet. Metoden kallas inhägning och är betydligt mindre hållbar än handbokbinderiets traditionellt byggda band.
Men istället för hållbarhet understryker Lundblad andra aspekter som gjorde det dekorerade klotbandet begärligt. Hon går i än högre grad än Strömquist in på teorier om konsumtionssamhällets framväxt. Detta känns naturligt, det slutande 1800-talet med dess världsutställningar, passager och färglitograferade affischer var naturligtvis ett konsumtionssamhälle i än högre grad än Gustav III:s Stockholm. Ändå är det slående hur mycket resonemangen kring dessa fenomen liknar varandra i de båda avhandlingarna. När det handlar om den nya tidsandan, modets betydelse, nyhetens behag och hur den nya bandformen går i takt med tiden skulle långa stycken i den ena avhandlingen utan problem kunna placeras i den andra.
Har någon av dem fel? Nej, varje forskare har ju en tendens att se just sin undersökningsperiod som särskilt betydelsefull, och sanningen är väl att den modernitet som framför allt Lundblad har som ständig bakgrund utvecklades under hela den period som avhandlingarna täcker. Dock är det synd att Lundblad inte haft tillgång till Strömquists arbete, det gör att hon på några ställen trampar snett i det historiska avstampet.
Lundblads resonemang om masskonsumtionens betydelse för individualiseringsprocessen är annars uppslagsrik. Jag studsar till när hon med hjälp av Charles Taylor kommer fram till att 1800-talets människa sökte efter meningen med livet i klotbandens dekor. Bakgrunden är den oerhört rika bildvärld som breder ut sig på pärmarna till det slutande 1800-talets romaner, reseskildringar och fackböcker. Den borgerlige bokköparen hade i bokhyllan, rygg vid rygg, bilder på Stanley i mörkaste Afrika, antika muser, storstadsvyer, örnar och älgar, renässanspastischer och jugendornamentik i svart och guld mot en bakgrund av klot i rött, grönt och blått.
Det är ett komplext symbolsystem som utvecklas i detta bildspråk, tätt sammanvävt med bildens inträdande i dagspress och på annonstavlor. Med klotbanden kom världen in i det ombonade hemmet, den visade vad som var modernt, nyupptäckt eller vackert. För framtiden kan man hoppas att dessa generella slutsatser och idéer ger upphov till specialstudier gällande enskilda förlag, deras formgivare, bokhandlare och kunder.
Slutligen ska sägas att alla inte var lika nöjda med denna dekorationsglädje. Lundblad citerar en anonym skribent som redan 1847 uppmärksammar det förfall som råder i bokbandsdekoren. ”Hur ofta ser vi inte att ett allvarsamt prosaverk har blivit utstyrt med poesins utsmyckning lyran; Ceasars ’Kommentarer över Galliska kriget’ ornamenterade med gotiska former från 1100-talet; ’Alexanders liv’ dekorerat med en båge trots att bågen var något helt okänt för grekerna.” Den moderna konsumtionsmänniskan kan för lite prakt och prål uppenbarligen ha överseende med sådant slarv.
Harald Hultqvist är antikvariatsbokhandlare och frilansskribent.
