Det är inte sannolikt att Atlantis kommer att ge ut poeten Ko Uns hela ”Maninbo” (manin betyder mycket folk på koreanska), ett verk som redan omfattar 25 volymer och som, enligt poeten själv, kommer att kompletteras med ytterligare fem. Men man är tacksam mot förlaget för förra årets ”Tiotusen fotspår och andra dikter”, ett urval på 157 poem ur detta mäktiga opus, lika tacksam som man är för årets Ko Un, Stundens blomma.

Det är en märklig person, denne koreanske poet, en levande antites till den nu förhärskande tesen om människans grundläggande ondska. Barn av en grym tid - som knappt tioårig fick han under den japanska ockupationen, sedan, under Koreakriget och Park-Jung-hees militärdiktatur lära sig allt om ond bråd död och bevittna förintelse och förstörelse och massakrer - älskar han ändå människorna. För i likhet med Brecht inser han att de inte är sluga nog för detta livet.

Alltså lamenterar inte Ko Un, ropar inte till himlen om hämnd, styrs inte i sitt skapande av lusten att undervisa och predika. Det är inte retorik utan konkretion, besjälad saklighet och koncentration som utmärker hans dikt. Och även om han i den essä som avslutar ”Stundens blomma” berättar om sina ”episka utdragna” eskapader, hävdar han ändå på ett annat ställe att den ”korta dikten överglänser berättelsen”.

Fasor och olyckor som han bevittnat och upplevt under sin barndom och som vuxen man har dock lämnat spår i hans själ. Poesin och zenbuddismen blev hans väg ut ur självmordstankarnas, självmordsförsökens och depressionernas kvava cell. Som poet och zenmunk fick han ”hela kosmos till hus”. Och munnen ler ofta och helt som av sig själv när läsaren i sällskap med poeten vandrar i detta kosmos som är människornas värld där ”den blå himlen blickar tyst ner”, en värld byggd av stundens blommor. Vilket inte alls betyder att varje stund där är en doftande blomma.

Så tro för all del inte att poeten ur sin vida ärm skakar fram idel menlösa idyller.

Varje kort dikt är ett steg bort från självets skränande självupptagenhet. Ty, som han säger, ”Vi borde inte vara så tanklöst sorgsna”, med andra ord skall vi ägna oss mera åt det jaglösa.

Intensiteten, den behärskade lidelsen med vilken han river muren som skiljer hans inre från hans yttre, det trånga från det vida, är sprungen ur en smärtsam, kanske otillfredsställbar längtan efter vila och stillhet, efter ett fullkomligt, zenbuddistiskt nu. Eller som det heter i en trerading: ”Jag rodde med bara en åra / men förlorade även den / Och såg för första gången ut över vida vatten”.

Följaktligen håller han sitt jag i tukt och Herrans förmaning för att med desto större värme, uppmärksamhet och skärpa ägna sig åt att avtäcka och för oss presentera den värld vi lever i.

Lyhörd är Ko Un också, för han uppfattar den gråt som legat ”...tio eller femton år under jorden / och änklingens ord när han ropar: / Jag har kommit, käraste / den tunga vintern är förbi / Hans hustrus grav ler stilla”. Då poeten märker att hans farfars grav glor på honom, tar han händerna ur fickorna. Och som den zenbuddistiske gentleman han är vet han att iaktta diskretion. Vilket följande rader vittnar om: ”Mitt på vägen / kopulerar två hundar / Jag tar en annan väg.”

I den här volymen av Ko Uns poesi är det Inja Han och Tommy Olofsson som står för översättningen. Som inte märks. Vilket betyder att den flyter in i läsarens öga utan minsta motstånd.
Jag har bara en stillsam undran. Lärkträdet på sidan sex borde väl ha tappat sina barr, inte löv.