Hav, storm, en gåta ur det förflutna, kärlek som trotsar tidens gång. Lambert kommer en stormig dag till La Hague, den yttersta spetsen på halvön Cotentin vid den normandiska kusten. Han är jagad av en händelse i sin ungdom. Hans föräldrar och yngre bror försvann från sin båt en natt, då fyrvaktaren sades ha släckt fyren. Dess ljus pulserade inte genom den lykta ”som är stark som ett hjärta”. Föräldrarnas kroppar återfanns men inte broderns.

Ett annat mysterium: släckte fyrvaktaren verkligen fyren? Och i så fall: varför?

Fyrvaktaren Théo har en central roll i fransyskan Claudie Gallays roman ”Brottsjöar”, även om dess egentliga huvudpersoner är Lambert och jagberättaren, en kvinna som rest till La Hague för att räkna fåglar i forskningssyfte men också för att få perspektiv på sin kärlekssorg. Det är till honom, den sörjde, som hon riktar sin berättelse.

Claudie Gallay skildrar på ett enkelt, förtätat språk kärleken som ett hudarnas fuktiga och brännheta möte, som en förintande kraft och som en läkande tystnad i väntan på ett under.

”Brottsjöar” är också en suverän kärleksförklaring till havet, det vilda, oberäkneliga, det som tar och ger tillbaka. Det regnar och det stormar genom romanens nästan 500 sidor men åtminstone den här läsaren tröttnade inte. I dikten ”Déjeuner du matin” (Tidig frukost) kommer poeten Jacques Prévert mycket nära den stämning som råder i ”Brottsjöar” (i min egen översättning):

Han satte på sig

Regnrocken

Eftersom det regnade

Han gick sin väg

I regnet

Utan ett ord

Utan att se på mig

Och jag lutade huvudet

I handen

Och jag grät

Även handlingen får mig att misstänka att just den dikten inspirerat Claudie Gallay mer än någon annan av Préverts dikter. Hon hänvisar gång på gång till denne märkvärdige poet, upphovsmannen även till de visuella och sonora ”Barbara” och ”Les Enfants qui s’aiment” (Barnen som älskar varandra), båda tonsatta av Joseph Kosma. Hans musikslingor löper genom ”Brottsjöar”.

Hela romanen är för övrigt en hyllning till de olika konstarterna. Skulptören Raphaël skapar tiggare med mörka skuggor, kvinnor vars ihåliga magar spänns ut mellan hudlöst kött, de är kringirrande, skyddssökande. Den utvecklingsstörde och hopplöst förälskade Max samlar på ord och bygger om sin fiskebåt till ett konstverk.

Men framför allt är ”Brottsjöar” en berättelse om människor som berövats kärleken men som inte ger upp, om hoppet som aldrig dör, om den trots allt möjliga förlåtelsen. Allt utan sentimentalitet. Munken Michel, den ur havet återbördade, citerar Johannes Paulus II: ”Den människa som förlåter förstår att det finns en sanning som är större än hon.”

Jag har med denna anmälan velat dela med mig av den lycka jag känner över att ha mött en författare som har både gåvan och förmågan att beröra. Och som dessutom har fått en kongenial översättare i Britt Arenander.