Tidigare i höstas utkom Thomas Manns roman ”Bergtagen” i ny svensk översättning. Berättelsen om Hans Castorp och hans sanatorievistelse i de schweiziska Alperna hör till 1900-talets mest kända och inflytelserika romaner; en berättelse som från sin avskilda utsiktspunkt skådar ut och reflekterar över en ny tid och dess omvandlingar av den mänskliga erfarenheten och levandets villkor. De flesta av oss skulle nog kalla ”Bergtagen” för en klassiker. Frågan är varför.

För att få ett svar kan man pröva att placera Manns roman bredvid en räcka andra kandidater i nytryck eller nyöversättning från de senaste månaderna – Malcolm Lowry, Virginia Woolf, Jane Austen, Markis de Sade, Hjalmar Söderberg, med flera – och ägna sig åt jämförande studier. Kanske en flyktig essens kan vaskas fram, en liten formel eller ett spårämne som kan ge en förklaring.

Men ett klokare och, skulle jag tveklöst säga, mer njutbart alternativ är att helt enkelt vända sig till en annan bok som just utkommit i fin svensk översättning av Gustav Sjöberg; en bok som inte bara ger sig i kast med ovan ställda fråga, utan som dessutom, i egen rätt, och med sällsam estetisk intelligens, förkroppsligar epitetet klassiker.

Det handlar om Italo Calvinos (1923–1985) essäer med titeln ”Varför läsa klassikerna”. Den svenska översättningen består av ett urval, men ett rikt sådant, ur volymen ”Perché leggere i classici”, som gavs ut postumt 1991.

Tonvikten ligger på texter som Calvino skrev under de femton sista åren av sitt liv, och de har en främre tidsgräns genom att ingen av författarna som behandlas föddes på 1900-talet – sist ut i raden är Jorge Luis Borges och Francis Ponge.

En som tidsmässigt skulle kvalificera sig är alltså Mann. Men även om han hörde till de författare den unge Calvino uppskattade, så figurerar han inte här. Det beror kanske mindre på att han inte längre var tillräckligt bra (vad vi nu lägger i den termen) än att Calvino var en sökande läsare och författare, ständigt i rörelse – ”en författare som med ord följer det som undflyr ordet”, som han själv skriver om den mindre kända 1500-talsförfattaren Geralomo Cardano, och som Domenico Scarpa citerar i sitt förord för att beskriva Calvino.

Men hur kom då detta sökande att ta gestalt? Vad betingade uppsökandet av vissa verk, men inte andra? En vink om Calvinos förståelse av begreppet ”klassiker” ges i titelessän, som inleder volymen. Den består helt enkelt av fjorton förslag till definitioner, vilka kvickt och skarpsinnigt granskas.

De inleds med den mest kända: 1. Klassikerna är de böcker om vilka man vanligtvis hör sägas: ”Jag läser om …” och aldrig ”Jag läser …” (Calvino kommenterar bland annat, tröstande, att de potentiella klassikernas räcka är oavslutlig).

Den sista definitionen lyder: 14. Klassiskt är det som fortbestår som bakgrundssorl även där den mest oförenliga samtid härskar.

I sanningens namn kommer dock dessa lustfyllt turnerade variationer på en definition inte att göra sig påminda särskilt ofta i de enskilda läsningarna av Homeros, Cervantes, Galileo, Voltaire, Diderot, Balzac, Dickens, Tolstoj, Henry James eller Eugenio Montale. Vill man finna ett teoretiskt fundament till dessa, ska man i stället gå till de Harvardföreläsningar som Calvino arbetade med när han alltför tidigt gick bort 1985, sedermera utgivna som ”Sex punkter inför nästa årtusende”, i vilka han ringar in litteraturens egenart med hjälp av begrepp som ”lätthet”, ”snabbhet”, ”exakthet”, ”synlighet” och ”mångfald”.

Dessa begrepp omsätts regelbundet i Calvinos tänkande. Och det är ett tänkande inte om, utan med litteraturen. För Calvino är litteraturen en specifik form av kunskap om världen och oss själva – en kunskap som inte kan erhållas någon annanstans.

Därför kommer, åtminstone i min läsning, en särskild text i ”Varför läsa klassikerna” att sticka ut: ”Kunskapen som dammoln hos Stendahl”. Calvino uppehåller sig här bland annat vid miljöerna i den franske 1800-talsförfattarens romaner, som mindre bidrar till att skapa en ”atmosfär” än till en ”lokalisering av positioner”, till att åstadkomma ”rudimentära kartor” över den värld som skildras.

”Varifrån kommer denna topografiska besatthet?” frågar Calvino, och svaret tycks strida mot våra föreställningar om kartan som kunskapsinstrument – om vi ser den som ett verktyg för att ringa in och fånga världen.

För den kunskap som produceras hos Stendahl, understryker Calvino, handlar om det enskilda, om det som inte låter sig underordnas ett generaliserande system. Det är det undflyende ”dammolnet” som lyfts fram – och modellen för att skildra detta dammoln kan bara vara en ackumulering av element kombinerad med oändliga preciseringar och indelningar.

Med Stendahl-essän som utgångspunkt blir det tydligt hur en spänning mellan ordning och system, å ena sidan, och det singulära, undflyende och anhopade, å den andra, återkommer, med viss variation. I Plinius naturhistoria tar det ”unika” hem spelet mot systemets totalitetsanspråk; i Ariostos ”Orlando furioso” blir irrandet och centrifugaliteten avgörande poetiska principer trots den bundna versen; och för Geralomo Cardano ”verkar renässansens vetenskap inte längre vara en harmonisk enhet av makrokosmos och mikrokosmos, utan en oupphörlig interaktion mellan ’slump och nödvändighet’ som bryts i tingens oändliga flerfald, i individernas och fenomenens irreducibla singularitet”.

Vad man kan iaktta här är konturerna av vad jag skulle kalla en anakronistisk operation i Calvinos läsning av klassikerna. Än mer flagrant blir denna operation när han tillåter sig att se filmiska drag hos Ovidius, när Ariostos dikt förbinds med montaget, när Cyranos idéer kring universums uppbyggnad (i hans berömda resa till månen från 1600-talet) får peka fram mot DNA och genetik – eller när Stendahls verk beskrivs med en term som ”entropi”, en term som formulerades decennier efter att Stendahl skrev sin bok.

Uppmärksammandet av det singulära, slumpmässiga eller filmiska i den äldre litteraturen är ett sätt att kalibrera den för oss här och nu. Men det handlar inte enbart om att göra en nutida läsare mer hemmastadd i klassikernas främmande världar. Med den tyske filosofen Walter Benjamin kan man även se den anakronistiska operationen som ett sätt att frigöra en dold potential i det förflutna, i historiens texter – och Calvino utför alltid dessa observationer och beskrivningar med befriande elegans och lätthet.

Den sistnämnda termen är kanske också den av hans sex ”punkter” man helst sorterar in Calvinos egna texter under. Hans essäer såväl som hans romaner bärs alltid av en ojämförlig otvungenhet och flykt i språk och tanke och förnimmelse, trots den komplexitet de rymmer. Och när jag än en gång bläddrar igenom höstens klassikerhög på mitt bord, framstår Calvino som tämligen unik i detta. Att Mann, till exempel, av olika skäl ter sig bedövande ”tung” vid jämförelse betyder dock inte att jag tänker överge ”Bergtagen”.

Möjligen finns en tunn liten pocket i högen som med samma lätthet placerar sig intill ”Varför läsa klassikerna”: Jorge Luis Borges andra essäsamling, ”Alefen”, som nu utkommit i fullständig svensk översättning. Borges är också den författare som Calvino ägnar den sista essän i det svenska urvalet. Den är daterad till 1984, men dess iakttagelser kastar ett retrospektivt ljus på Calvinos eget skrivande under flera decennier.

Han pekar här, bland annat, på ”en föreställning om litteratur som en värld konstruerad och styrd av intellektet”, och på Borges sällsamma öppnanden och mångfaldiganden av rum och tid i sina noveller, som ”är det villkor som gör litteraturen möjlig”.

Det är en vacker tanke, och den är inte svår att överföra på det verk som avsändaren själv lämnade efter sig – ett av de mest briljanta från det förra seklet. Kort sagt: mitt förstaval ur höstens klassikerutgivning är Italo Calvinos bok om klassikerna.