Framgångssagan om Ron McLartys roman Jag minns att jag sprang har redan berättats så många gånger att den blivit uttjatad. För den som ändå lyckats missa den lyder historien i korthet som följer: Ron McLarty när drömmar om ett liv som författare. Han skriver och skriver, roman efter roman refuseras, åren går. Till sist får han ut ”Jag minns att jag sprang” som talbok, Stephen King hör den och höjer den till skyarna. Och simsalabim, vid 58 års ålder blir McLarty ett världsnamn som får resa på bokturné jorden runt.
För några veckor sedan gjorde han ett nedslag i Sverige, och nu finns alltså hans hyllade debutroman i svensk översättning. Film ska den givetvis också bli.
Är den bra då? Nja. Romanen om Smithy Ides cykelfärd genom Amerika är visserligen hyfsat skriven och lagom fängslande för att man ska hoppa över tv-deckaren och ägna kvällen åt den sympatiske Smithy i stället.
Men den vill samtidigt vara sedelärande och uppbygglig på ett rätt kväljande och ytterligt amerikanskt vis. Budskapet fullkomligt skriker från sidorna: livet må vara fyllt med motgångar och svårigheter, men bara du tar tag i ditt eget öde och söker din egen väg så kommer du att hitta fram till ljuset.

Smithy Ide är 43 år när hans föräldrar dör i en bilolycka. Strax därefter får han veta att även hans psykiskt sjuka syster är död. Han är fet och försupen och ensam, har ett meningslöst jobb och hänger mest framför tv:n. Av någon märklig anledning plockar denne soffpotatis fram sin gamla cykel och trampar iväg från östkusten för att hämta systerns kropp ända borta i Kalifornien. Och alltmedan han lägger mil efter mil bakom sig trillar kilona av och all längtan efter skräpmat och sprit upphör, bara sådär.
Med jämna mellanrum ringer han hem till Providence för att berätta om sina upplevelser för den rullstolsbundna Norma, som alltid älskat Smithy och vars roll i romanen mest tycks vara att kläcka ur sig
kloka saker om livet.

Vartannat kapitel beskriver cykelfärden, som fungerar som ett sorts tvärsnitt genom det amerikanska samhället sett ur huvudpersonens lätt naiva och hjärtegoda synvinkel. Vartannat består av Smithys minnen och tillbakablickar, som främst rör sig kring den älskade och plågade systern. De delarna av romanen är definitivt starkast. Egentligen skulle det gå utmärkt att läsa enbart de kapitlen och hoppa över själva cyklandet, som faktiskt blir ganska tradigt i längden, alla äventyr och tillbud till trots. Smithys träningsvärk må avta alltmer, men min träsmak blir bara intensivare ju längre västerut han kommer.
Visst förstår jag varför W & W väljer att översätta just den här amerikanska romanen. Stephen King, bästsäljare, filmatisering etc etc - sånt kan ju funka även på den svenska marknaden. Samtidigt ger utgivningen anledning att ännu en gång fundera över all den verkligt intressanta och angelägna amerikanska prosa som aldrig ges ut hos oss: romaner och noveller av David Foster
Wallace, A M Homes, George Saunders, Rick Moody, Jim Shepard... Listan kan göras nästan hur lång som helst. I stället bjuds vi denna uppbyggligt pekfingerviftande historia, en feel good-roman som inte kommer att störa sommarfriden det minsta och som åtminstone jag kommer att ha glömt bort lagom till nästa hajpade storsäljare.