I slutet av ”Odysseus” låter James Joyce Leopold Bloom kyssa sin hustru Molly i baken. Så avrundar han en dag av trivialiteter, en dag där den oromantiske antihjälten inte uträttat några stordåd, men på ett paradoxalt sätt ändå upphöjer sig själv till en segrare.
I sin nya roman Saturday låter Ian McEwan sin hjälte Henry Perowne kyssa sin sovande fru i nacken, som bekräftelse på att hans långa dag äntligen blivit natt. Till skillnad från Bloom är dock inte Perowne en förnedrad hanrej.
Men han är inte heller någon romantisk hjälte. Tvärtom, det verkar som om Ian McEwan roat sig med att förse sin hjälte, eller vardaglige antihjälte, med så många egenskaper och åsikter som det är möjligt för att negera en läsarförväntan på att Henry ändå skall ikläda sig den romantiske hjältens skinande rustning.

Liksom Joyce skriver Ian McEwan om en dag i huvudpersonens liv. Det är den 15 februari år 2003. London samlar sig för en stor manifestation mot det
förestående Irakkriget. Henry Perowne tänker dock inte demonstrera. Han är hjärnkirurg. Han har haft en irakisk akademiker som patient. Henry såg spåren av tortyr på patientens kropp, han hörde om såren i dennes själ. Det är tillräckligt för att han skall bli skeptisk mot den plötsliga omsorgen om irakiska liv från människor som aldrig sagt ett ord om förtrycket mot judar, kurder, shiiter eller kristna i Irak. ”Across Europe, and all around the world, people are gathering to express their preference for peace and torture”, tänker han.
Som så många andra av Ian McEwans huvudpersoner är Henry Perowne rationalist. Han tror varken på slumpen eller någon gudomlig vilja. Allt har en orsak, och världen finns till oberoende av betraktaren. Den spekulativa idén att en död råtta kan leva i ett parallellt universum innan vi ser att den är död, avfärdar han. När han hotas av en bilist han just krockat med, en sådan antagonist vi helst av allt vill slippa konfronteras med, blir inte Henry rädd. I stället analyserar
han antagonistens rörelser i fysiska termer och gör en blixtlik kalkyl över hur hjärnans nervcentrer drabbas av eventuella sparkar, innan han utifrån sin snabba kalkyl inser att han måste stå upp, hur hårt den andre än slår.

Henry är alltså en i högsta grad medveten varelse. Han tänker snabbt och omutligt rationellt. Ian McEwans prosa följer hans tänkande i dess vindlande rörelser. Det ger en uppstannande effekt, som en språklig slow motion, när den blixtsnabba tanken formuleras över ett par sidor. Språket blir kongenialt med sitt objekt.
Men Henrys rationalism hotas. Ian McEwan låter aldrig sina gestalter ha sina idiosynkrasier i fred. Romanen börjar med att Henry ser ett sken på natthimlen, när han inte kan sova. Det visar sig vara ett brinnande flygplan, som går in för nödlandning på Heathrow. Henry spekulerar i en terrorattack. London har hotats. Han funderar över antalet döda och vad som kommer att hända de närmaste dagarna.
När nödlandningen refereras på tv, visar det sig att det handlade om ett
transportplan utan passagerare. Fast en koran fanns förstås i cockpiten. Den konspiratoriska spekulationen får ny näring, och synen av det brinnande flygplanet följer Henry hela dagen. Den sätter igång både mentala och yttre processer, precis som den unga flickan Brionys syn i Ian McEwans mästerverk ”Försoning” (då hon trodde att ett samlag var en våldtäkt, en missuppfattning som fick konsekvenser livet igenom för hennes närmaste) eller synen av en luftballong som slitit sig i ”Kärlekens raseri”, vilken resulterar i en radikalt underminerad rationalism hos en av romanens huvudpersoner.

Vad händer då under dagen? Henry spelar squash. För en gångs skull börjar han gräla med sin squashpartner om en förlorad boll. Han krockar med en bil. Han förbereder en middag för familjen och sin svärfar, en middag där det är meningen att den gamle skall försonas med sin dotterdotter som fjärmat sig från honom.
Allt tycks på ett dunkelt sätt hänga samman med att Henry såg det brinnande flygplanet. Alla händelser innebär
också att han på olika sätt måste ompröva sin position, ompröva men inte nödvändigtvis omvärdera. Ty Henry är van vid att betraktas som den triste, den oromantiske praktikern. Hans svärfar är poet, hans unga dotter har just fått sin första diktsamling antagen för publicering. Dottern har försökt få sin far att förstå poesi, men han är oemottaglig.
Han avfärdar också de romaner som hon förmått honom att läsa, inte minst de magisk-realistiska böcker som för honom är rena nyset. Hur kan en författare ens komma på idén att en person kan överleva ett fall på 10 000 meter från ett flygplan? låter Ian McEwan Henry fråga med en ironisk blinkning åt Salman Rushdie.

Fast Henry är inte oemottaglig för alla skönhetsvärden. Han är intresserad av musik och lyssnar gärna på Bachs partitor när han opererar. Sonen Theo är bluesgitarrist, och det ger Ian McEwan en chans att ge prov på sina fina beskrivningar av musik. I den bookerprisade ”Amsterdam” visade han sin impressionistiska förmåga i den verbala tolkningen av
klassisk musik, den här gången handlar det alltså om blues.
Jag gläds också åt den förtrogenhet Ian McEwan visar i sin omsorg om detaljerna. Han kan det brittiska 60-talets bluesvåg, och han hemfaller aldrig åt sådana förutsägbara referenser som vem som helst kan fejka. Och visst är det tilltalande med en författare som låter gitarristens far förstå sonens besvikelse över att publiken bara ville höra Jimmy Reeds i längden så monumentalt enformiga låtar.
Men musiken blir inte bara en del av personskildringen och en brygga mellan generationerna, den ger också en metafor för det spel mellan det privata och det offentliga, mellan ett mikrouniversum och de stora sammanhangen som Ian McEwan på olika sätt tematiserar. Musiken (bluesen, Bach eller Schuberts sånger) ger för Henry en glimt av fulländningen. De rymmer ett utopiskt värde, som hans åskådning i övrigt avvisar. Det finns alltid en rest.

På samma sätt öppnar den vardagliga, i grunden obetydliga, trafikincidenten en tillvarons avgrund, där all trygghet
rämnar, där de dunklaste impulser blottas. Och bakom allt finns det brinnande flygplanet, som hela tiden bevarar sin karaktär av existentiell gåta, även när alla spekulativa skräckscenarier kunnat avfärdas.
Henry är inte en romantisk hjälte. Ian McEwan undviker allt som skulle kunna förläna honom något skimmer. I förhållande till Bloom avdramatiseras han också. Henry lever inte i ett konstant nederlag, han behöver inte förneka något. Han är den han är, varken mer eller mindre. När dottern citerar Matthew Arnold, tvingas han ta reda på om Arnold var känd. När han ansätts av båda sina barn om kriget, intar han inte för ett ögonblick den tjusigare, mer chica ståndpunkt som för dem är en självklarhet. Han framhärdar i sitt sjaskiga, men begripliga, argument att hans barn tyvärr stöder en av vår tids grymmaste tyranner.

Det vore lätt att uppfatta Henry som en distanserad gestalt, men även han drivs av ett engagemang. Han kan verka vara en hopplös träbock i sin syn på kärleken, men det finns en glöd även i
hans trygghetsnarkomaniska älskande. Och trots sin radikalt avmytologiserande rationalism, en attityd som inte vill se något i livet insvept i ett gåtfullt skimmer, är han i själ och hjärta en skönhetsdyrkare, även om han ser både själen och hjärtat i strikt fysiologiska termer.
Ian McEwan är en av vår tids stora romanförfattare, och ”Saturday” är ännu en utsökt roman av honom. Dess storhet ligger inte minst i det konsekventa porträttet av en människa som aldrig kan bli en episk hjälte. Han är socialt väletablerad, han har blygsamma dryckesvanor och älskar sin familj. Höjden av utsvävning är att lyssna på Steve Earles ”El corazon” (en av Earles bästa skivor) medan han lagar till en fisk- och skaldjursgryta. Så mycket mer finns inte hos honom, bortsett då från avgrunden som öppnar sig. Och denna gestalt skildrar Ian McEwan utan ironi, utan avståndstagande eler lättköpta poänger. Det ger romanen en moralisk kvalitet, utöver de språkliga och berättartekniska triumfer som Ian McEwan firar på snart sagt varje
sida.