Max Ernsts (1891–1976) fantasieggande collage har en lika given som säregen plats i den surrealistiska konsten. De klipptes och klistrades till hisnande hybrider och sagolika paradoxer, vars storhet enligt surrealistmogulen André Breton ligger i förmågan att ”desorientera oss i vårt eget minne genom att beröva oss en referensram”.
Max Ernst är berömd för sina bilder, men när han i slutet av 40-talet skapade boken ”Paramyter” var collagen både i ord och bild. Collage är åtminstone en lika giltig beskrivning av bokens åtta dikter som de bilder de flankerar. I både ord och bild gjuts mytologiska motiv av såväl klassisk som högst privat och ibland självbiografisk natur samman.
I ljuset av deras fantasirikedom förefaller det på en gång anmärkningsvärt och följriktigt att boken tillkom i Sedonas öken i Arizona, där Max Ernst bodde med sin dåvarande partner, författaren Dorothea Tanning.
Det mytologiska grundstoffet i bilderna är gravyrer plockade från Thomas Bullfinchs 1800-talsutgåva ”The age of fable or Beauties of mythology”. Dessa invaderas av allsköns tecknade och graverade element – arkitektoniska dekorationer, fjärilar, geometriska figurer, parasoller och fladdermöss. Dikterna fogas samman på ungefär samma sätt, till högstämt nonsensartade fabler.
”Paramyter” gavs ursprungligen ut på engelska 1949. Ernst översatte själv det engelska originalet till sitt modersmål tyskan 1955 och assisterade senare vid översättningen till franska. Alla dessa tre får betraktas som oöversättliga. Det gäller därför i viss mån även den svenska översättning som nu ges ut på Sphinx bokförlag. Kristoffer Noheden har överfört Ernsts myter från både tyskan och engelskan till ett klart och något förlängt svenskt resultat.
Prefixet ”para”, med vilket Ernst låter titulera sina myter, kan tolkas på olika sätt. Det antyder såväl närhet som motsättning, omskrivning och överträdelse av klassisk mytologi. Paramyterna är allt på en gång, en samtidig parafras och paradox. I dikten ”Mytskärmen” är användningen och omkastningen av det grekiska mytstoffet rent bokstavlig:
Å herkules å fru kules
Å frukules å herr kules
Å herr kules å fru
Å fru kules å herkules
Å fru kules å frukules
Å hercules och fru
I det intilliggande bildcollaget har Bullfinchs Herakles, med klubba och päls underkastad drottning Omfale, ytterligare påpälsats med en parasoll, en håruppsättning framför ansiktet och snirkliga dekorationer över könet och knäna. Gränsöverskridanden iscensätts mellan klassisk skulptur och anakronistiska element, maskulint och feminint, människokropp och ickeorganisk materia. Renässansens stilideal genomborras av surrealistens ingrepp. Venus från Milo utsätts för en liknande behandling i ett annat dikt/bild-möte.
Nohedens översättning är rak och välfungerande; han talar själv i ett välskrivet efterord om originalets ”kantiga karaktär”. En liten men betydelsefull miss finns dock i dikten ”märklig hallucination”, där ”pallas atenas” möte med ”den gudomlige markisen” (de Sade) berövas en fallisk omkastning – i det engelska originalet heter hon ”Phallas Athene”.
Surrealisternas konst sammanfattas ofta i övertygelsen om slumpmässighetens chockerande verkan. Men att läsa ”Paramyter” idag innebär lika mycket att stifta bekantskap med en, som det verkar, högst kontrollerad verksamhet. I sällskap framstår Max Ernsts nonsenspoesi och bildfantasier som kliniskt avvägda trollkonster.
