Den inleder med ett struptag om läsaren, Mats Kolmisoppis nya novellsamling ”Undantagen”. På fem febrigt intensiva sidor berättas ett helt liv. En oförätt har begåtts, hämnd skall utkrävas och botgöring måste följa. Mycket mer får vi egentligen inte veta – men det blir just genom de många luckorna och frågetecknen en synnerligen intensiv och tät text.

Det är en teknik Kolmisoppi behärskar med perfektion och som återkommer i flera av de andra berättelserna. Men även helt andra grepp prövas i denna samling studier i besvikelsens, förvirringens och hatets psykopatologi. Många av karaktärerna, särskilt de manliga, framstår som små tickande bomber. Under en bristfälligt polerad yta kokar en hatisk svada som hämtad ur bloggosfärens ljusskyggare delar.

Det intressanta med dessa röster är att våra förväntningar på deras ideologiska tillhörigheter subtilt undermineras. Det är inte de sedvanliga tokstollarna, kvinnohatarna eller rasisterna som ligger bakom de utstuderade våldsfantasierna utan, ja, vem eller vilka då?

Kolmisoppi visade redan i sin debut ”Jag menar nu” (2001) att han med stor precision och lyhördhet kunde registrera tidsandans mera svårfångade underströmmar. Så även i den nya boken. I flera av texterna, men tydligast i novellen ”Still Falling”, gestaltas ett slags mentalitet som påminner om den slovenske filosofen Slavoj Žižeks inringning av ideologiers förändrade sätt att fungera i det nutida samhället.

Det handlar inte längre om manipulation eller falskt medvetande utan, med en lika underbar som skrämmande formulering av Žižek, om det cyniska förnuftets upplysta falska medvetande. Enkelt uttryckt – vi vet att vi gör fel men ändå gör vi det.

En kvinna funderar över sitt yrkesliv och sina vägval och finner att varken det ena eller det andra avviker från en kliché. Hon sitter framför en dator hela dagarna och sköter effektivt löneutbetalningarna på ett företag.

På en julfest hade hon sex med en arbetskamrat i städskrubben. Det är banalt konstaterar hon – och finner en viss tillfredsställelse i detta: ”Att jag är en sådan som reproducerar en viss bild som finns av svenska (eller för den delen amerikanska) arbetsplatser. Så kan hon tänka. Finns svindel i det.”

Det är ett återkommande predikament hos Kolmisoppis figurer – de tänker för mycket, är offer för en aldrig vilande reflexivitet som hela tiden kräver verbalisering i form av bekännelser (den första novellen heter symptomatiskt nog just ”Bekännaren”). Att denna tvångsmässighet också tycks gälla författaren själv turneras på ett ironiskt sätt i berättelsen ”Gökungen”, ett kärleksbrev från författaren till en icke namngiven kvinna.

Här skruvas den samtida så kallade autofiktionens alltmer forcerade manövrar upp ytterligare några snäpp och läsaren lämnas att själv finna vägen ut ur de vedertagna fiktionskontraktens ruiner. Kolmisoppi har med ”Undantagen” återigen visat sig vara en mycket stilsäker och finkalibrerad tydare av tidens tecken.