Matematikens språk ligger nära poesins. Båda två är beroende av en viss stilistisk ekonomi: man skriver inte gärna mer än vad som behövs, och målet är att komprimera koncept eller destillera känslor. Precis så fungerar Ida Lindes prosa. Hon har skrivit en skarp, vacker och återhållen roman om matematik och kärlek, en vid första anblicken mycket enkel berättelse som, likt den franske matematikern Fermats berömda och koncisa teorem, döljer ett djup. Själva handlingen är okomplicerad: flickan Eleonore växer upp med en känsla av avstånd mellan sig själv och föräldrarna. Efter examen flyr hon hemmet och utbildar sig till matematiker. Hon träffar en fransk naturläkare som hon får två barn med. Mannen överger hon så småningom för en äldre matematikprofessor vid namn Klein.

Eleonore och barnen Silja och Sontag flyttar till Paris och sedan till Sverige när Eleonore tröttnat på tvåsamheten och längtar efter det koncentrerade akademiska arbetet igen. Där slår de sig ned i ett gammalt stationshus och försöker, med varierande resultat, att leva något slags familjeliv. Eleonore är besläktad med Sara Stridsbergs kanalsimmande mor i ”Happy Sally”, hon som måste förhandla till sig tid för den passion som ger livet mening. Skillnaden är att Eleonore inte ens försöker jämka utan bara resolut stänger dörren om sig och skriver tjocka böcker om topologi, medan Silja och Sontag lämnas ensamma åt de egna lekarna och fantasierna och den successiva mytbildningen kring modern. Det är allt.

Ingenting i ”En kärleksförklaring” är storslaget eller berättartekniskt invecklat, och det är just däri som briljansen ligger. Det är svårt att värja sig för Lindes precisa, stundtals nästan kliniska språk. Med små medel instruerar hon oss i hur boken bör läsas: i ett lätt melankoliskt men distanserat sinnestillstånd, med vaksamhet men kanske utan större emotionell inblandning. Det är på det planet texten verkar och påverkar. Eleonore söker ”den lätt distanserade blicken, att kunna titta på sitt eget liv med den”, men hindras i sin vetenskapliga strävan efter klarhet av ”den egna [blicken]” som ”alltid [låg] däremellan och skavde” – ett tillstånd som återskapas i läsarens möte med texten.

Ida Linde debuterade med den lyriska berättelsen ”Maskinflickans testamente”, ett verk som vägrade anta en definitiv form utan på ett befriande trotsigt vis svävade någonstans mellan prosa och lyrik. I ”En kärleksförklaring” tar Linde ett steg närmare romangenren: längre meningar, längre stycken, mer text. Elegant utnyttjar hon allt som kan tänkas vara tvingande med romanformen, såsom dess traditionellt hårt hållna struktur och de förväntningar läsaren har på den, till sin fördel.

Budskap och medium harmonierar: den lilla matematikerfamiljen lever efter vissa förutbestämda regler och mönster, och det måste läsaren också göra. Den som gärna hobbypsykoanalyserar romanfigurer känner säkert en längtan efter mer material och fler analyser i ”En kärleksförklaring” – vad är det Eleonore och hennes barn gör och varför, hur tänker de egentligen? – men under omläsningen blir det tydligt att den korthuggna berättartekniken är en tillgång och inte en brist. Varje ord är noggrant utprövat, och stilistiskt hör Linde hemma bland 00-talets språkmedvetna (om än inte språkmaterialistiska) författare.

”En kärleksförklaring” är alltså inte en roman man läser för handlingens skull utan för språkets, men ändå finns ett driv, en ständig, sugande framåtrörelse som gör boken svår att lägga undan. Innan man vet ordet av är den slut, ett egendomligt poetiskt referat av ett liv som dröjer sig kvar länge i läsarens medvetande.