Med ”Glashuset” fullbordas den svenska utgivningen av Pramoedya Ananta Toers romansvit ”Burukvartetten”. Namnet syftar på romanernas tillkomst. När Pramoedya Ananta Toer avtjänade ett långt fängelsestraff för påstådda politiska brott diktade han muntligt det som skulle bli romansviten för sina medfångar. Först mot slutet av sin fängelsetid gavs Toer möjlighet att skriva ned berättelsen.

Romansvitens två inledande delar, ”Människornas jord” och ”Ett barn av alla folk”, har också en tydligt muntlig karaktär. Det är som om Pramoedya Ananta Toer fogade in förklaringar och tillbakablickar för att hålla allt aktuellt för åhörarna, liksom svar på frågor eller tänkta invändningar. Det är ett drag som kan gå tillbaka på den ursprungliga berättarsituationen, men det kan också vara ett senare val för att förstärka illusionen av muntligt berättande. Det är i vilket fall ett drag som var mindre påtagligt i den tredje delen ”Fotspår”.

I de inledande tre delarna hör vi hjälten Minkes röst. Minke går i en holländsk skola, och han hör till de ungdomar som av kolonialmakten uppfattas som Javas framtid, de som skall ta över administrationen. Men genom olika mentorer blir Minke allt mer medveten om det inhemska arvet, och han radikaliseras. Där politiken till en början är underordnad kärleken blir den allt mer dominant, både som episk och psykologisk drivkraft. I ”Fotspår” har Minkes bildningsgång fullbordats. Där förs ordet av en aktivist, som utmanar både kolonialmakten och de inhemska hierarkierna genom idén om en ostindisk enhet som trotsar traditionella etniska och sociala gränser.

I ”Glashuset” hör vi inte längre Minkes röst. I början av boken förs Minke bort till en förvisningsort. Men även om han bara är fysiskt närvarande i delar av berättelsen, präglas den av hans öde och idéer. Romanen har formen av ett brev skrivet från en hög polistjänsteman, Pangemanann, till en länge anonym mottagare. Pangemanann har i uppdrag att kartlägga och föreslå åtgärder mot de framväxande nationalistiska och panasiatiska rörelserna. Det är också hans förslag som banar väg för Minkes förvisning.

Hela romanen kan ses som en brottning mellan kolonialtjänstemannen och den frånvarande Minke. Pangemanann hör själv till ett minoritetsfolk, men han är utbildad vid Sorbonne. Trots att han är direkt underställd den holländske generalguvernören, grips han av allt större beundran för Minke: för hans idéer, men främst för hans integritet som utgör en absolut kontrast mot det moraliska förfall som drabbar honom själv genom uppdraget. Pangemanann skriver för att rannsaka sig själv. Hans självförakt tar sig allt starkare uttryck, medan hans beundran för Minke tilltar.

Romanen blir ett mästerstycke i Toers hantering av den självavslöjande berättaren.

Eftersom själva den fiktiva ramen nu utgörs av en skriven text, har också det muntliga draget från kvartettens tidiga delar suddats ut. I stället blir romanen en lika avslöjande som obönhörlig studie i kolonialismen som dehumaniserande kraft. Pangemananns självrannsakan blottlägger mänsklig och moralisk ynkedom, och romanen blir ett mästerstycke i Toers hantering av den självavslöjande berättaren.

Flera av gestalterna i Pramoedya Ananta Toers romansvit har faktiska förebilder, liksom de organisationer han skriver om. Men samtidigt som Toer återskapar delar av Javas historia och berättar om kampen som banade väg för Indonesiens självständighet, tecknar han både gripande porträtt av skeendets hjältar och ger en inträngande analys av kolonialismens förvridna psykologi. ”Burukvartetten” må i vissa delar vara ojämn, men i allt väsentligt handlar det om storslagen berättarkonst.