Det rör sig om en av världslitteraturens otäckaste berättelser. Otäck inte bara för att det som händer är otäckt utan för att man inte riktigt vet vad som händer – och har hänt. Och för att man heller inte riktigt vet vem eller vad som är ondskan i denna historia om det förflutnas makt och nuets vanmakt. Allra otäckast är det för att läsaren görs till ett slags medbrottsling, först så småningom går det upp för en.
Henry James ”The Turn of the Screw” är svårtolkad, undflyende, och i sina enskildheter mycket exakt, ett fint exempel på Mästarens prosakonst i det mindre formatet, kanske det finaste vid sidan av den tragikomiska novellen ”The Beast in the Jungle”. Man brukar kalla den en spökhistoria och Henry James excellerar i det långsamma, smygande tempot i dåtidens spökberättelser – långt från Hollywoods ackumulativa chockestetik – och han når en musikalisk-psykologisk fulländning i växlingen mellan omständliga redogörelser, försåtliga antydningar och abrupta avslöjanden. Sheridan Le Fanu och hans ”Uncle Silas” måste ha varit modellen för James och jag tänker mig att han bestämde sig för att bräcka denna den viktorianska skräckberättelsens mästare. Och han gör det med besked, så mycket mörkare och oförsonligare än någonsin sin föregångare. Inget lyckligt slut här inte!
Anslaget spar heller inte på krutet. I den trivsamma ramberättelsen säger berättaren, som många år tidigare hört den kusliga historien: ”Det är den värsta historia man kan tänka sig. Jag har aldrig hört något som ens kommer i närheten.” Och i Ola Klingbergs smidiga, lätt arkaiserande översättning har nu boken – äntligen! – fått en bra svensk titel, till och med bättre än originalets. ”När skruven dras åt” talar precis om vad som händer med oss när vi steg för steg, likt en färd mot avrättningsplatsen följer den unga, namnlösa guvernanten – varför har inte James givit henne ett namn? – som på det ensliga godset Bly först tar hand om de båda föräldralösa rikemansbarnen Flora och Miles, sedan försöker rädda dem, och till sist gör något helt annat.
Rädda dem från vad? Kanske från de redan döda Peter Quint och Miss Jessel, betjänt och guvernant och barnens tidigare umgänge. De verkar nu dyka upp som gengångare. De kan ha utsatt barnen för några slags övergrepp, det är möjligt att tolka ”När skruven dras åt” som en berättelse om pedofili. Men det är heller inte otänkbart att vad vi får bevittna är hur en ny vuxen – den namnlösa guvernanten och bokens ”jag” – begår terrorhandlingar, förtäckt erotiska, i varje fall känslomässigt brutala mot de båda barnen. Henry James introducerar här vad man i romantekniskt hänseende brukar kalla den opålitliga berättaren. Förleds vi inte att tro på gott uppsåt och oskuld hos en person som i själva verket är, om inte ondskan själv, så offer för sin sexualskräck? Eller för erotisk besatthet av sina unga skyddslingar? Hon beskriver sig själv flera gånger som ”besatt” – som hon själv tror av sin önskan att skydda barnen från gengångarna, men kanske omedvetet av något annat.
Vad sker egentligen? Möjligtvis står det där, klart och tydligt, bara man läser noggrant. Gör det, detta är tidernas spökhistoria. Och komplettera gärna med Benjamin Brittens klaustrofobiska kammaropera ”The Turn of the Screw” och Jack Claytons mysteriespel ”De oskyldiga”, den enda omistliga av de många filmatiseringarna av James historia som gjorts.
