Självbiografin är en bastard, varken fakta eller fiktion men någonting diffust mittemellan. Språk och stil, men också historia, författare, livs levande verklighet. Den trilskas och bråkar, trotsar varje föreställning om litteraturen som någonting frikopplat från sin skapare och alla socia­la sammanhang.

Så har genren länge också blivit styvmoderligt behandlad av litteraturvetenskapen. Man känner inte dess villkor, vet inte hur man ska handskas med den. Ska den bedömas på estetiska eller moraliska grunder? Efter sin sanningshalt? Det saknas helt enkelt en teori.

Men det är möjligt att det håller på att ändras. Vår tids dyrkan av det verkliga och äkta har inte bara givit upphov till en mängd memoarer, dagböcker och dokumentärromaner, utan också en lång rad skönlitterära verk som sprängt den traditionella romanens gränser. Maja Lundgren, Daniel Sjölin och danske Claus Beck-Nielsen är bara några yngre författare som helt obesvärat kliver in och ut ur olika författarroller, blandar fakta och fiktion, narras och talar sanning om vartannat.

Det har tvingat litteraturvetarna att börja fundera på en rad frågor som tidigare ansetts naiva: Var går gränsen mellan biografisk person och författarpersonlighet? Mellan levt och diktat jag? Att försöka hävda litteraturens autonomi när författarna själva –en Martina Lowden, en Per Hagman – insisterar på att det är deras egen autentiska röst som talar till oss från boksidorna känns allt oftare bara krystat och dumt.

I sin nya bok Självskrivet löser Arne Melberg på ett elegant sätt den gordiska knuten när han före­slår ordet ”självframställning” istället för självbiografi, själv­bekännelse och liknande. Genom att betona det subjektiva, godtyckliga eller rentav fiktiva i varje verklighetsbeskrivning kringgår Melberg nästan omärkligt genrens besvärliga sanningsanspråk och öppnar upp för en diskussion där självbiografin kan behandlas som vilken roman som helst: som konst, som litteratur.

Man skulle kunna gå ännu längre och hävda att alla texter – hur opersonliga de än må vara – alltid rymmer en självbiografisk aspekt. Så långt går dock inte Melberg. De författare han diskuterar är sådana som mer eller mindre oförtäckt skrivit sina liv: Montaigne, Proust, Nabokov. Naipaul och Pamuk. Strindberg och Lagerlöf. Kafka och Gombrowicz i sina dagböcker. Den mest otippade figuren i sammanhanget är nog Nietzsche.

Men det som intresserar Melberg är alltså inte författarna som sådana, utan de olika strategier och tekniker som författare genom tiderna utvecklat för att ­konstruera sin egen självbild. Hur ett liv översätts till språk, till en berättelse.

En sådan strategi som Melberg framhåller är att skildra sig själv i och genom andra, ”att visa sig genom att dölja och maskera sig”. Han drar en rak linje från Montaignes tvivel på jagets enhetlighet fram till den postmoderna ­romanens subjektkritiska iden­titetslekar. Det visar hur fruktbart Melbergs perspektiv kan vara – en sådan linje vore knappast tänkbar för den som håller på genregränserna.

Andra tankar som prövas är exilens betydelse för självprövning, och hur minnet och his­torien kommit att spela en allt mindre roll i identitetsskapandet: gårdagens författare sökte sig själva i sina rötter, dagens tar sig friheten att fritt uppfinna och återuppfinna sig själva. Resonemangen är intressanta, och oftast tycker jag att Melberg slår huvudet på spiken (förutom när han med stor entusiasm ger sig ut och cyklar i cyberrymden).

Men det är inte alltid som han på ett övertygande sätt lyckas förankra sina idéer i de verk han diskuterar. Flera läsningar – särskilt de som rör de stora europeiska författarna – har karaktär av allmän presentation, som abrupt rundas av med någon flott fras i stil med det där om att ”visa sig genom att dölja sig”. Den återkommer och varieras i så många läsningar att man nästan får intrycket av att litteraturen skulle vara något slags ekvationer med en och samma lösning.

Det blir särskilt tydligt när Melberg mot slutet ger sig på en sammanfattning. Här får man veta att grejen med Proust var att han ”utvecklade spelet mellan det skrivande jaget och det omskrivna jaget”. Ett par rader längre ner kan man läsa att hela prylen med Rousseau var att han – håll i hatten – ”utvecklade spelet mellan det skrivande jaget och det omskrivna jaget”. Om Montaigne heter det kort och gott att han ”uppfann detta spel”.

All right. Men skillnaderna då? Jag önskar att Melberg hade bemödat sig mindre om att koka ner alla författarskap till ett, och istället försökt förmedla något av deras särart – Nabokovs finess, Gombrowiczs egensinne och Thomas Bernhards ursinne.

När blicken vänds mot Skandinavien blir det mer livat. Kanske för att Melberg här tillåter sig en större respektlöshet. Bland annat gör han en som jag tycker mycket användbar distinktion mellan två olika slags självskrivartyper, det han kallar ”position August” och ”position Selma”. Lagerlöf skriver från en avklarnad punkt där allt som återstår är resumé, hon skildrar det ofärdiga jagets väg till det färdiga. Strindberg ser sig själv som en pågående process, han blev aldrig någon klok gammal gubbe som blickar tillbaka på sin ungdoms snedsteg.

Annars är Melberg inte mycket för distinktioner. Bokens huvudtes låter sig sammanfattas i två ord: ”både och”. Det är det saliggörande budskap som Melberg numer förkunnar. Det finns inget antingen eller. Allting flyter. Panta rhei. I förstone tycks det handla om genreteoretiska gränsdragningar, men betydelsen skiftar och byggs ut allt eftersom för att i slutet växa ut till ett helt evan­gelium. Fakta är fiktion, liv är död, utveckling ögonblick och alla äpplen päron och bananer.

Hur mycket jag än sympatiserar med Melbergs projekt att riva ner genregränserna så är det svårt att blunda för att hans förkastande av alla begreppsliga kategorier också är att underkänna språket, litteraturen och våra möjligheter att tala om den.