Poesi för alla, det är den vackra ledstjärna som tycks lysa klart för den numera rutinerade barn- och ungdomsboksförfattaren Mårten Melin. Det är dock tveksamt om hans diktsamlingar når en lika stor läsekrets som hans övriga produktion, men med en missionärs och visionärs envishet kommer han nu i alla fall ut med en tredje diktsamling på förlaget Hegas: ”Jag är världen”.

Dikterna är rakt igenom enkla och konkreta, med en ungdomlig attack och direkthet. Samtidigt saknas varken poetisk träffsäkerhet eller överraskande knorrar på slutet. Det handlar om vilsenhet; om kärlek, ofta olycklig och otillräcklig sådan; om utsatthet, svaghet och om ett främlingskap inför världen. Ja, helt enkelt om att vara människa.

Tematiken, som trots sin allmänmänsklighet ändå upplevs som genuint ungdomlig, sammanfattas bäst med ”ett missnöje över sakernas tillstånd”. Det är ett missnöje med såväl världen som med det egna jaget.

Tydligast uttrycks detta i den dikt som också har fått ge namn åt samlingen: ”Jag är världen”. Här vänds motviljan mot världen, vilken formuleras i den första strofen, inåt, mot ett personligt uppror i den andra och avslutande strofen:

Jag är ett klot som brinner inuti.

Jag är krig och våld och död.

Jag är dömd att gå under.

Språkligt och tematiskt arbetar Melin gärna med motsatspar. Detta i en värld där allt kan vändas uppochner och där en fiskmås mycket väl kan falla uppåt, som i den fina dikten ”Flaxmås”. Jag misstänker också att dessa dikter kan fungera alldeles utmärkt som en ingång för den unga läsaren att själv skriva poesi. I själva verket framstår Melins dikter som något av en manual där han effektivt visar upp poesins förtätade kraft.

Anna Helals bilder är visserligen klatschiga och moderna, men jag undrar om de verkligen tillför särskilt mycket. Själv hade jag i alla fall föredragit texterna i all sin nakenhet. De är tillräckligt konkreta för att stå för sig själva och de träffar obönhörligt rätt i både mage och hjärta utan några ytterligare visuella effekter.