Efter en paus på 22 år får vi oss nu äntligen till livs den tredje och avslutande delen av ”Hundtrilogin”. Det är så upphovsmannen Reidar Jönsson själv betitlar ett av de på många vis märkvärdigare verken i samtida svensk romankonst. Under titeln på inledningsvolymen från 1983, ”Mitt liv som hund”, där han gav sig den intimaste privatpsykologin i våld efter en rad rapportböcker och politiska romaner, dolde sig en lysande reserapport från en svensk tonårspojkes medvetande i det sena 50-talet. Med en av våra samtida folkhjältar delade han namnet Ingemar Johansson, men han hade värre problem än så: fadern/sjömannen vistades mycket sällan i hemmet mellan sina långvariga arbetsresor, och den lungsjuka modern förmådde bara visa de tre barnen att hon inte orkade med dem. Att den unge hjältens psykiska stabilitet verkar svårt hotad är alltså inte förvånansvärt.
När han återkommer i ”En hund begraven” har han bytt namn till Ingemar Rutger. Sitt tvång att skruva upp verkligheten i fantasi har han kvar, men nu är han inte bara psykologiskt studieobjekt och romanen är bättre komponerad och djärvare tänkt som både relationsroman och samhällssatir än föregångaren. Den börjar och slutar i Algeriet, där Ingemars hustru Anna – som han stilenligt har övertagit från sin psykiater – bedriver samlevnadsstudier maskerade till ett bisarrt biståndsprojekt och där äktenskapet nästan havererar.
När vi i 2000-talets början återser Ingemar är han emellertid en nybliven änkling som i djup sorg efter tre äktenskap och en rad otroheter försöker dränka sig själv tillsammans med den cancerdöda Annas stoft, bara för att ännu en gång misslyckas.
När vi nu återser honom har han utnyttjat sin svåra barndom ”för att få bonuspoäng hos kvinnor” och inlett en gränslös irrfärd genom nuet och det förflutna med brasilianskan Maria som reskamrat. Under den borgerliga regimen i 70-talets Sverige placeras han av vänstervänner som ambassadtjänsteman i Bryssel med uppdraget att spionera på ambassadören. Den verksamheten, liksom hans imponerande rad av kvinnobyten, redovisar Reidar Jönsson med en omsorg som kan kännas överdriven men fungerar utmärkt som underlag för den samhällskritik som är berättandets uppenbara huvudärende. Högt i tak är det hur som helst hela vägen genom miljöer och skeenden, i en romanbyggnad som har få motsvarigheter i senare årtiondens svenska prosakonst.
En avgörande vändning i ”Hundens paradis” inträder när Ingemars far, den gamle fartygsmaskinisten, av startveven till en hjälpmotor får ett slag som spräcker hans mjälte. Av nunnorna på ett ålderdomligt sjukhus i Bryssel får Ingemar och brodern Evert veta att faran är över, och sonen får höra de otroliga orden: ”Du är inte min.” Med ens tror han sig vara ett judiskt flyktingbarn som hans mormor har berättat om. ”Kanske är det därför som jag alltid börjar skratta när jag egentligen borde gråta?’”
Ingemar och Maria slår sig ner hos några holister som utestängt omvärlden i Dalslands skogar. Maria påpekar att vad han sörjer är en dåre till pappa och en maktlös mamma, och han kan bara hålla med. Holistsektens drömmar om en frälsande helhetsfilosofi ter sig förstås helt främmande i förhållande till denne romanhjältes idévärld som förefaller så splittrad – för att inte säga förvirrad.
Mycket tyder på att Reidar Jönsson har inlett berättelsen utan att ha någon helhetsvision – en berättelse som så uppenbart krävt att få komma ut i det fria med hårresande fakta om glupska hajar, homosexuell våldtäkt, dråp och horhusbesök.
Om trilogins mellandel ”En hund begraven” skrev jag att Jönsson tycks ha försökt skriva flera romaner på samma gång – ”en psykologisk studie, en relationsroman och en satir med det nutida Sverige som måltavla”. Karakteristiken stämmer alltjämt, och verket lär bestå som något av det starkaste som Sverige åstadkommit i dessa genrer de senaste årtiondena.
