Det står inte så bra till med kärnfamiljen i den svenska prosan. I flera romaner på senare tid har jag läst om familjer som strävar efter största möjliga perfektion, som fyller sin tillvaro med statusattribut och välbärgad lycka. Som drivs av det allt överskuggande begäret att passa in, att upprätthålla en perfekt polerad yta, från Norrgavelstolarna till de wokade tigerräkorna och det svala vita vinet på fredagskvällen. Som, naturligtvis med nödvändighet, utsätts för någon form av hot, yttre eller inre. Något som får fasaden att rämna.
Att skildra sprickor i det perfekta familjebygget är inte något nytt för dagens prosa, ämnet har länge varit ett av de tacksammaste i litteraturen. Men frågan är om familjen någonsin har varit så perfekt som den är i dag. Med så många krav på sig att ”leva det goda livet”. Och ser vi oss omkring kan vi konstatera att litteraturen återigen speglar tidsklimatet, i alla fall det tidsklimat som innefattar den ständigt växande medelklassen.

Marie Hermansons familj i Mannen under trappan är ännu en av dessa perfekta. De befinner sig någonstans mellan 30 och 40 år. Kvinnan, Paula, är en framgångsrik konstnär, vacker som en dag. Mannen, Fredrik, är framgångsrik näringslivssekreterare i kommunen med en stor beundran för sin vackra fru. Tillsammans har de två gulliga barn och ett fantastiskt gammalt hus med glasveranda som de nyligen flyttat in i. Deras liv är så perfekt att inredningstidningar kommer och gör reportage om det.
Men snart visar sig ett högst påtagligt hot mot deras välsnidade lycka. Det visar sig att de inte är ensamma i sitt nyköpta hus. I utrymmet under trappan bor en märklig liten man, tovig och smutsig med konstigt kväkande röst, ett slags modern vätte. Han hävdar att han är hyresgäst, att han har rätt att bo där. Han är varken ond eller god, han gör både skada och nytta. I familjen är det märkligt nog endast Fredrik som ser honom som ett problem. Familjens femårige son kommer bra överens med den lille mannen, och hustrun tycks inte heller se honom som ett problem.

Sakta men säkert börjar idyllen krackelera för Fredrik. Han förändras, och hans möten med den oönskade hyresgästen blir mer och mer våldsamma. Här har Marie Hermanson sin kanske främsta styrka som författare; genom att med mycket små förskjutningar skapa en obehaglig och lätt absurd stämning. Återigen har hon använt sig av sagans grepp för att skildra ett vacklande inre tillstånd, och genom hela boken är vi aldrig riktigt säkra på om mannen under trappan verkligen existerar eller om han är en projektion av Fredriks mörkaste inre.

Marie Hermanson kallas ofta för en modern sagoberättare, och liksom i sagorna präglas hennes berättelser ofta av starka symbolladdade upplägg som inte sällan blir övertydliga. Det är en del av den sagoestetik hon använder sig av, men det är ett grepp som fungerar mer eller mindre bra i hennes olika böcker. I ”Mannen under trappan” tycker jag att hon har gjort det väl enkelt för sig. Bilden av den perfekta familjen och lyckliga familjefadern blir schablonmässigt tecknad, ibland tycker jag att den inte skiljer sig särskilt mycket från de heminredningsreportage man läst om liknande människor i magasin. Och det blir alldeles för lätt, för uppenbart, att ställa deras välpolerade yta mot den grove, smutsige mannens djuriska uppenbarelse. Det känns som om jag läst romanen i olika skepnader många gånger förut.

Först när jag börjar läsa romanen som ett slags sedeskildring i stället för som psykologisk fallstudie, blir den intressant. För vad står han för egentligen, den där smutsige och brutale mannen under trappan som hotar den präktiga välfärden? Och vad är det med dagens så omhuldade trygghet, varför är den så bräcklig och så ständigt hotad? En författare som på ett betydligt subtilare sätt gett sig i kast med den frågan är för övrigt brittiske Ian McEwan, i sin mycket läsvärda och på svenska nyutkomna roman, ”Lördag”.
Ibland, då jag läser sådana här skildringar av välpolerade familjer i upplösning, undrar jag vad som skulle hända om författaren vågade utelämna det där så uppenbara hotet och bara låta skildringen vara vid det perfektionssträvande familjelivet, omvärldskraven och den ängsligt ombonade tidsandan. Låta hotet ta form av sig självt. Jag tror att resultatet skulle kunna bli nog så kusligt även utan vättar under trappan.