I en nyckelscen – den utspelas bara under några minuter – fångar Fausta Marianovic skickligt Balkankrigets väsen. Romanens huvudperson vill lämna Istrien, där hon hamnat under försök att rädda sin äldsta son från tjänstgöring vid kroatiska fronten. Hon sitter på en restaurang med sina två söner. De väntar på glassen efter maten och är omgivna av turister, som luktar sololja och hav. De har sin frihet, de kan sola, skratta, röra sig som de vill. Kvinnan leker med tanken att ta kontakt med några turister och be dem hjälpa pojkarna till Venedig, som ligger så nära. Kvinnan är förtvivlad, hennes äldsta son riskerar att arresteras som desertör.

Så ställs två världar mot varandra, turisternas obekymrade semesteridyll och kroaternas, serbernas, bosniernas och muslimernas mörknande landskap, där livhanken hänger på en tillfällighet, en gammal skolkamrat eller en uppdykande Röda kors-bil. Marianovic fångar krigets vansinne med bilden av ett lojt skuggspel, där bara den tränade kan höra projektilerna som skär genom luften, en bit ifrån turiststråken.

Fausta Marianovic debuterar idag på svenska med en självbiografisk roman med den provocerande titeln Sista kulan sparar jag åt grannen. Hon är född i Bosnien 1956 och flydde 1992 till Sverige. Hon är bosatt i Umeå och har byggt på sin sjukvårdsutbildning där. Hon har också studerat juridik och arbetat som kulturjournalist. Romanens huvudperson har mycket gemensamt med med författaren.

Bokens berättare registrerar det sönderfallande samhället och utvägar ur helvetet. Hon söker ­efter överlevnadstekniker och försöker hålla ihop familjen. Skrivandet ger henne en viss status och länge lyckas hon driva sin lilla krog tills hon en dag inser att marken brinner under fötterna, hon måste fly med sönerna.

Det är en skakande berättelse som rullas upp, där de ständiga uppgörelserna mellan olika etniska grupper tvingar familjer att lämna sina hem, skaffa sig falska papper, muta sig över gränser. Gatugäng pressar pengar ur jämnåriga kamrater. Religionen är avskaffad och valutan pendlar. Man har slutat fråga efter priser, man betalar vad som står på kvittot, summorna ändras hela tiden och stundtals är priset på en kopp kaffe flera miljarder. Man tar bort ett par nollor från sedlarna då och då men staten fyller på sina reserver av utländsk valuta och köper upp det som finns på den inofficiella valutamarknaden så att nollorna kommer tillbaka igen. Nya sedlar trycks varje vecka.

Livet blir allt mer komplicerat eftersom flera etniska grupper trängs under ett och samma tak. Huvudpersonen är född i Bosnien. Hennes man och en av sönerna är muslimer. Den andra pojken är serb. Pressen man lever under gör ständig vaksamhet nödvändig. Den lilla pistolen med sin sista kula, 7,65 mm, byter gömställe ofta och är som en sång till livet, en kraft som ”man får när behovet att döda och önskan att bli dödad väger jämnt”. Hon har ändå tur. Hennes efternamn ger inte minsta ledtråd till hennes etniska tillhörighet.

Fausta Marianovics prosa är vildvuxen, stark, blödande, obalanserad. Kriget är som en vansinnig picknick skriver hon någonstans och den osannolika liknelsen har sin trovärdighet i den stora flykten som ständigt får nya uttryck och nya väderstreck. En mor slåss som en lejoninna för att rädda sina två söner, en dvärg släpar sig fram till ett sjukhus för att ge blod till de sårade. Som en Mutter Courage eller varför inte Lotta Svärd trycker kvinnan mellan husväggar och lär sig den hoppande gångstil som är nödvändig under de ständiga beskjutningarna. Den sista kulan byter gömställe, som en försäkran om ett annat liv.

I ett av bokens vackraste partier svär kvinnan att hon aldrig ska plågas av det förflutna. Familjen lutar sig mot tron att andarna lever under samma tak. Så blir också Fausta Marianovics skakande roman en hyllning till de mänskliga reserver som friläggs i svåra tider. De som offrats flyger milda och räddade under taknocken. De andra sparar sin sista kula, behöver kanske inte använda den?

Fausta Marianovics bok är en glödande fredspredikan, rik på information och anklagelser, tung av ett förflutet som inte får segra, som måste tystas av en framtid som är försoning och glömska.