Förord och efterskrifter kan stundtals fungera som trösterika men också aningen förebrående vägvisare. Det händer att man råkar ut för en bok som för länge sedan gått på segertåg i Europa, som varit huvudnummer på festivaler, som filmats, som analyserats i avhandlingar och som ständigt tycks uppgraderas och förses med nya tidsmässiga positioner, allt medan en senkommen läsare läser med försummelsens skuldröda kinder.

Man har då all anledning att vara tacksam för förordet till Hörluren av Kristoffer Noheden. Han står också för översättningen.

Leonora Carrington är en författare som rätt regelbundet, med en osviklig slagruta, hittar nya beundrare i helt olika samhällsgrupper, samtidigt som hon håller gamla beundrare vid liv med hejdlösa infall och laglösa påhitt. Hon föddes 1917 i Clayton Greene nära Charley i Lancashire.

Hennes far var en mycket rik fabrikör. Modern var irländska. Familjen var katolsk och Carrington uppfostrades av såväl en irländsk barnsköterska som en irländsk biktfar. Därtilll kom en fransk guvernant och ett antal klosterskolor. Carrington var en flyktig gäst, hon blev oftast relegerad. Hon tycktes söka en utgång, som ville hon falla ur sitt sammanhang genom en lucka i verklighetens golv.

”Hörluren” skrevs på engelska men publicerades först på franska med titeln ”Le cornet acoustique” 1974. Boken kommer på svenska som nummer två i en serie som förlaget döpt till ” Surrealismens kvinnor”. Den för mig okände Rikki Ducornet är nummer ett. Men tvåan Carrington är inte helt okänd i Sverige, 2006 kom hennes novellsamling ”Den ovala damen” (Ellerströms) i livfull och artistisk översättning av Lasse Söderberg, som också skrivit ett engagerande efterord. Därtill kommer att novellerna åtföljs av illutrationer av den store Max Ernst, som var Carringtons följeslagare från hennes nittonde år. Han var tjugo år äldre när Carrington rymde med honom till Paris. Relationen höll i sig trots att Max Ernst fängslades under kriget på grund av sin tyska bakgrund.

När Ernst mötte den mer förmögna Peggy Guggenheim och gifte sig med henne fick Leonora Carrington klara sig på egen hand. Och det gjorde hon, med besked! ”Hörluren” är en härlig skildring av en koloni åldrande kvinnor som kräver att få bli behandlade som de levande tillgångar de är, som kräver sin rätt att slippa stuvas undan som bylten av lump bara för att de är gamla.

Här finns drömmen om ett nytt samhälle och här realiseras ett nytt isrike, en klimatförskjutning som verkar kusligt visionär. Och Carrington, surrealist och feminist, skildrar en värld där människans djuriska sidor korresponderar med drömmen om att återerövra graal och besegra skuggorna i Rädslans hus. Det är en skoningslös värld där barnkammarens gunghäst har hovar av frätande eld och det gäller att spara den sista klunken portvin.

Kristoffer Nohedens översättning har just det haltande, andlösa och flämtande tempo som får Carringtons text att lysa. Man färdas i ett pariserhjul av uppslag och anföraren, som inte har tid att vara musa eftersom hon måste skapa för att vara någon, känna sig levande, visar uppmanande på det nya livet: att veta hur trädet uppfattar sin tillvaro, att aldrig släppa drömmen om Lappland, hur långt borta den än gnistrar.

Initiativet att släppa Leonora Carrington lös år 2008 är lovvärt. Den som till exempel läser den kusliga novellen ”Debutanten” i ”Den ovala damen” inser genast att människors längtan efter oklanderliga fasader är evig. Leonora Carrington pekar till exempel på ett känslokallt helvete, Stureplan eller något annat. Vi bör hålla oss borta från alla ”försilvrade människor och köttätande kaniner”.