Skilsmässor står på agendan i höst, inte minst när det gäller nya böcker. I den alldeles nyligen utgivna antologin ”Happy, happy”, med Maria Sveland och Katarina Wennstam som redaktörer, slår ett antal kvinnliga författare och debattörer ett slag för den lyckliga skilsmässan. Kärnfamiljens och tvåsamhetens ideal gås ännu en gång igenom, kritiseras och problematiseras.
Har inte det mesta redan sagts i ämnet, kan man kanske fråga sig? Från Almqvists vidräkning med äktenskapet i ”Det går an” (1838), via Strindberg, Ibsen, Benedictsson och det moderna genombrottets alla andra kvinnor, fram till efterkrigstidens många olika feminismer (och så småningom mansforskare) kunde man ju tycka att de flesta argumenten luftats, att så mycket nya perspektiv trots allt inte framkommit. Så enkelt är det förstås inte. Så länge både giftermålen och skilsmässorna fortsätter att öka finns det ett behov av att vända och vrida på frågan – inte minst i skönlitteraturen.
Ett färskt men långtifrån unikt exempel är Helena von Zweigbergks nya roman ”Anna och Mats bor inte här längre”, en fortsättning på studiet av titelns dysfunktionella par i romanen ”Ur vulkanens mun” från 2008. Där försökte huvudpersonerna i en sista ansträngning lappa ihop sitt havererade äktenskap under en charterresa till Sicilien. Det gick inget vidare. I uppföljaren har det blivit dags att ta det sista, oundvikliga steget – skilsmässa.
Någon lycklig sådan kan man dock knappast tala om. Zweigbergk är en rapp och många gånger träffsäker berättare som förmår att belysa relationshelvetets små och stora strider, de futtiga elakheterna, det monomana ältandet, svartsjukan, den in absurdum drivna jakten på absolut rättvisa när det gäller fördelning av gemensamma ägodelar.
Till skillnad från i förra romanen får vi ta del av mannens eget perspektiv. Frågan är om bilden blir så mycket mer nyanserad. Maken till självömkande och bitter träbock får man leta efter. Hans nya och givetvis betydligt yngre kvinna är inte heller särskilt nyansrikt framskriven.
Det är en detroniserad, snudd på psykotisk manlighet som tonar fram. Av vad jag antar är en egendomlig slump utspelar sig, liksom i Erik Helmersons aktuella roman ”Den onödige mannen”, en av nyckelscenerna i en simhall. I hopp om lite kvalitetstid tar den sargade fadern med sig barnen för att bada.
I båda fallen ersätts en lovande inledning präglad av glädje, kommunikation och autenticitet med att mannen ännu en gång stukas till, tappar kontrollen och förödmjukas inför sina barn. Hos Helmerson av ett gäng kaxiga invandrarkillar och hos Zweigbergk av en mamma som tillrättavisar mannens barn. Undfallenhet i det ena fallet och aggressiva överreaktioner i det andra.
Kontentan är, så tycks budskapet lyda, densamma: en mansroll i fritt fall. Zweigbergk är som sagt en effektiv skribent. Hur malande och förutsägbart det än är vill man veta hur det går. Som ett habilt skönlitterärt alternativ till djungeln av självhjälpsböcker i ämnet kan romanen säkert fylla en funktion.
